Vissa dagar slår den en lite hårdare, saknaden.
I morgon börjar pojkarna skolan och vi pratade lite i bilen, jag frågade om de ville till graven idag och berätta för pappa att de skulle börja skolan i morgon.
Men det hade de redan berättat bägge två, sa de.
Vi bestämde att vi skulle gå dit i morgon istället, direkt efter skolan, så att de kunde berätta hur det varit istället.
Såg sen ett klipp som någon lagt in på Facebook, ett You Tube-klipp om soldater som kommer hem till sina barn och familjer som var väldigt gripande.
Och självklart var det enda jag kunde tänka på att deras man/pappa kom ju hem i alla fall, min man kommer aldrig hem igen, pågarnas pappa kommer aldrig hem igen.
De saknar honom så mycket nu, ju äldre de blir desto mer medvetna blir de om det faktum att han inte kommer tillbaka, att de inte har nån pappa som deras kompisar har.
Emil sa till och med häromveckan: "Mamma, kan du inte gifta om dig så att vi får en ny pappa?"
För mig känns det ganska främmande, visst har jag bearbetat min sorg och mår bra igen, men på något vis så är jag inte där, det är ju jag och Fredrik, vi hör ihop, på något vis känns han så närvarande för mig än.
Eller så är det helt enkelt så att jag inte är redo förrän jag träffar den rätte, och tills dess så har jag det ganska så bra ändå.
Fick veta häromdagen att en fjärde person av våra nära och kära nu har fått se Fredrik, att han var och hälsade på.
(Ja, tro på det ni som vill, och skit i att tro på det ni som inte vill.)
Jag önskar i alla fall att jag också fick se honom.
Eller fick någon som helst tecken på att han är här och tittar till oss.
På tal om Fredrik så har jag förresten varit hos läkaren som skickat remiss till Barnkardiologen.
Nu ska pågarnas hjärtan förhoppningsvis snart undersökas.
Tydligen är det ju så att plötslig hjärtdöd som drabbar personer under 35 år och som inte syns på obduktionen nästan alltid beror på ett 20-tal odiagnosticerade hjärtsjukdomar som ofta är ärftliga.
Därför ska barnen alltid undersökas, och jag hoppas verkligen att vi slipper vänta allt för länge.
Oron tar fan kål på mig, jag är livrädd så fort de somnat.
3 kommentarer:
Jag förstår både din och pojkarnas saknad efter Fredrik.
Jag tror att han vakar över er och så, men han kanske inte vill störa. Han vet säkert hur ledsen du har varit och hur jobbigt du har haft det. Men som du säger, han känns ju så närvarande, så han kanske finns där ändå.
Uj så invecklat det blev, men jag hoppas du förstår hur jag menar.
Lycka till med skolstarten!
Kram Karin
Hoppas att deras hjärtan blir undersökta snart och att du får bra besked om det. Massor med kramar från N
Hejsan! Jag har precis hittat till din blogg och fastnade direkt. Han dock ej läsa igenom fler inlägg än hit. Självklart vakar din Fredrik över er och tittar till er! Vad var det som hände med honom? Att träffa någon ny får ta så lång tid det tar helt enkelt... Det är ju ingen stress för du har ju redan två finfina pojkar i huset! De är verkligen superfina. Jag har också två killarn, fast de är 2 och 5 år gamla... Ha en toppendag/Maria
Skicka en kommentar