Jag glömde ju skriva igår - men nu är jag husägare på riktigt!
Igår gjordes affären upp och jag fick nycklarna till vårt nya hem!
Vi har varit där i tre omgångar redan och visat upp vårt nya hus för våra vänner och ikväll för svärmor.
Det kommer att bli toppen, jag tror det blir perfekt för oss.
Pågarna är alldeles uppkörda när vi är där och springer hit och dit och ska visa allt!
Nya vitvaror är inköpta, jag blir 38.000 kr fattigare på dem - men då är det också allt: kyl, frys, spis, diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare.
Golv och målarfärg ska inhandlas i helgen.
En vägg ska rivas, ett valv ska tas upp, ett badrum ska helrenoveras, alla golv ska bytas och alla rum ska målas vita.
*pust*
Men oroa er inte, jag har anlitat folk till allt utom målningen som jag sköter med vänner och familjens hjälp!
På tal om vänner så ska jag uppdatera om J.
Han mår mycket bättre och fick i måndags komma hem igen.
Flera organ har tagit stryk, musklerna har förtvinat, men han mår mycket bättre i alla fall.
Stackarn hade blivit så smal, så smal, sa A igår.
Jag är bara tacksam att han är hemma och på bättringsvägen!
10 kommentarer:
Vad härligt att allt har gått bra.
Jag har tänkt på er.
Kan se hur pojkarna har sprungit runt! När snickaren är klar hos er så får du gärna skicka hit honom. Vi har en vägg att plocka ner :-)
Skönt att lille J mår bättre.
Vi måste ses snart.
Kramar Katarina
Grattis, husägaren! Härligt att ni snart får flytta in!
Skönt att din vän J mår bättre.
Hälsningar från ett snöigt Kiruna - det VRÄKER ner snö just nu...
Njut av det nya huset.
Kram carina
Fick en kommentar på min blogg om din blogg.
Jag ser att det har gått ett par månader sedan din man gick bort. Och att smärtan verkar bli värre, fy fasen.
Jag läser vidare och ser att du inte lät dina barn se sin far död, jag förstår dig och känner likadant. Och samma sak gäller begravningen. Jag tror att det måste kännas rätt om man vill utsätta dem för detta trauma. Om man inte vet att man själv kan behärska sig för sina barn så blir det nog jobbigare för dem att se sin hysteriska mamma.
Visste inte att man kunde få bilder på kistan och på mannen i den, men det verkar som en bra sak även att man kanske inte orkar med det för tillfäller.
I framtiden känns det nog bra att man kan välja att se korten eller inte. Men att ha valmöjligheten betyder nog mycket. Annars skulle man nog ångra sig.
Det känns skönt att höra hur du och pojkarna kan prata med varandra och gråta tillsammans, minnas allt det fina som ni hade tillsammans.
Det där med heliumballonger låter som en fantastisk idé Kommer att sno den av dig:)
Jag läster igenom hela din blogg samtidigt som jag kommenterar, därför blir det mycket:)
Att du inte vet dödsorsaken är fruktansvärt, jag känner med dig. Skitsnacket kan man aldrig komma ifrån.
Det har gått en vecka och en dag sedan min sambo, mina två flickors pappa dog. Jag hittade honom på övervåningen och mina två flickor tittade på teven i rummet bredvid.
Redan dagen efter fick jag höra hur han dött av människor som snackat, jag hörde oxå självmord, jag hörde hjärtat, ja lite av varje. Sanningen är dock att han hade en fruktansvärd otur i ett fall och bröt nacken omedelbart. Jag tog oxå ett farväl hemma, kramade om honom, pussade honom och berättade för honom hur mycket jag älskar honom.
Ambulanspersonalen skällde jag ut, de försökte återuppliva honom men det gick inte. Jag skrek till dem att banka liv i honom. Det tog sammanlagt 4 timmar innan en fonusbil kom och hämtade honom. Så jag hann tydligen säga både det ena och det andra till polisen, läkaren och ambulanspersonalen(enligt min vännina). Men de har nog varit med om det förr.
Mina barn är 2år och 5år och trots att hans släktinger tjatar på mig tänker inte jag ta med dem in till kapellet och se honom liggandes där död, jag kommer inte ta med dem på begravningen heller. Det känns fel för min del. Jag vill att mina barn skall minnas hur mycket han älskade dem och det positiva från honom.
Tänke faktiskt göra en varsin scrapbook till dem om deras pappa, skriva om fina minnen och ha med kort. Det kommer nog att uppskattas mer än att de varit med på begravningen som små barn.
Känns det bra att sälja och flytta till ett nytt ställe? Själv klarar jag inte av att tänka på att sälja vårt hus. Alla minnen och så...
Jag hoppas inte att jag verkar okänslig mot dig och din sorg, men jag befinner mig själv i ett chocktillstånd just nu.
Många kramar till dig och dina barn.
Kristina
Va kul för dej med nytt hus! Anlitar du hantverkare så tänk på ROT-avdraget. Lycka till!
Det låter härligt.... och va glad jag blir att allt löper på bra, att du fick sålt osv... kram gitte
Supergrattis till nya hemmet! Lycka till o kram.
Hej!
Kom in på din blogg av en slump. Har läst nu och bläddrat mig vidare i den.
För det första: vilka fina LOs du gör!
Och för det andra: fasiken vad stark du verkar vara! Förstår att du inte känner dig stark alltid, och det behöver man inte (och ska inte, det är skit och det får också vara skit ibland) men du kommer komma igenom det! Och det kommer era pojkar också! Saknaden kommer finnas kvar, men som fina minnen istället för något som gör väldigt ont.
Är så svårt att stötta för vad jag än säger så är det din verklighet som du och pojkarna ska igenom, men du verkar ha bra stöd omkring dig och återigen - du kommer klara det!
Skickar massa stärkande tankar och styrkekramar!
Gratulerar till nya huset. Du verkar ha hunnit med mycket!!
Kram
Grattis till att huset nu är i din ägo! Verkar som att det kommer att bli ett fint hem till er!
Kramar!
Skicka en kommentar