VAB-dagen med A blev en MYS-dag!

Dagen efter (tisdags) vaknade A pigg och glad och feberfri!
Vad han än hade så räckte det visst med eftermiddagssömn + nattsömn för att kurera det.
Men hemma fick han ju vara eftersom han kommit upp i nästan 39 grader kvällen innan.

Vi gick och lämnade E på dagis och sen gick vi hem igen.
Det var underbart väder, lagom varmt och ingen blåst.
Jag frågade A om han ville ut och cykla en sväng och det ville han förstås.
Så vi packade med oss kameran, ett paket kex och en flaska med lite Proviva i.
Cykelhjälm på och sen bar det iväg!

A satt där bak och njöt i stora drag och var såååå nyfiken:
Mamma, var ska vi cykla nånstans?
När han fått veta att vi skulle cykla till skogen sa han:
Är det den här skogen, mamma?
så fort han såg några träd!

Efter den första lilla skogen cyklade vi förbi en stor hage med några kor.
Vi stannade och tittade en stund.
Mamma, jag vill ha en sån ko hemma!
sa han och pekade på en brun och vit ko.
Det var inte helt lätt att övertyga honom om att kon var lite för stor för både vårt hus och vår trädgård...

Sen kom vi fram till skogen vi skulle till, träden slöt sig över våra huvud och det blev lite mörkt bland träden runt oss.
Jag njöt av friden, av det gröna ljuset från solen som strilade genom bladen, av allt fågelkvitter.
Då sa A:
Mamma, jag hörde en gnu! Den är där inne i skogen, vi måste leta upp den!

Sagt och gjort, eftersom jag ändå tänkt att vi skulle försöka ta oss ner till sjön och fika så svängde jag in med cykeln på den lilla stigen och nu slöt sig skogen verkligen om oss.
Det var som att komma in i en annan värld!
Han där bak letade för fullt efter sin gnu:
Mamma, var är den? Jag ser den inte!
Tyvärr slutade gnujakten här, plötsligt var stigen framför oss mest bestående av stora lerpölar och jag insåg att vi inte kom längre, inte utan lera i alla fall...

Vi fick vända och ge oss ut på vägen igen, dock fortfarande inneslutna av skogen och allt fågelkvitter.
Längre fram svängde vi in på den lilla grusvägen som tar oss förbi hjorthägnet.
Där stannade vi i stället och gick in.
En bit in i hägnet satte vi oss under ett träd och plockade fram fikan medan vi kikade på en flock gäss som kom gåendes en bit bort.
Snart kom även hjortarna inom synhåll, de är verkligen nyfikna!

Så någon gnu blev det inte, men hjortarna dög de med för min lille viltjägare!

Vi satt där länge och bara njöt, av naturen, av livet, av varandras sällskap.
Det är så underbart med lite tid på tu man hand med dem ibland, att få ge dem total uppmärksamhet, utan en bror som oxå vill vara med och dela på mamma!