Sportlov...

... är det visst många som har nu.
Inte vi dock, hör och häpna: Lotta har jobbat HELA veckan igen!
Men det var på håret...

Kompade ut en halvtimme tidigare, då vi kl 13.30 satt 2 pedagoger med 4 barn.
Och det första jag ser när jag kommer in på pojkarnas avdelning är Emil som ligger alldeles utslagen i soffan med en pedagog sittandes bredvid.
"Ja, vi tyckte inte det var lönt att ringa dig eftersom vi var så lite barn och du ändå skulle hämta så tidigt."
De satt också 2 pedagoger med 4 barn, så han hade det ju lugnt omkring sig.

Det blev raka vägen hem och ta tempen.
Jajamen, feber.
Stackarn är ju inte som jag och Axel heller, vi kan gå med hög feber utan att vara särskilt påverkade, men Emil blir jättekass så fort han kommer över 38,1.
Lillgubben har legat i soffan hela eftermiddagen (utom för ett kort besök i videoaffären), förutom när han av nån anledning lagt sig på golvet istället och sen gnällde för att han inte orkade resa sig igen.

Så där rök våra efterlängtade planer för fredagseftermiddagen.
Axel var alldeles förtvivlad och tyckte att vi kunde ringa nån som kunde passa Emil så att Axel och jag kunde åka och bada ändå.
Jag däremot tyckte att det var lite väl taskigt mot Emil, och lyckades få Axel på bättre humör genom att lova att han skulle få bestämma både middag och fredagsmys!
Så det blev tacos till middag och pågarna fick godis fast att det inte var lördag.

I videoaffären kunde inte Emil bestämma sig för nån film så jag tog en istället.
Arthur och minimojerna.
Jodå, det var ju inte populärt...
"Vi tänker inte se den i alla fall!"
"Vi vägrar se den löjliga, fåniga, dumma filmen!"
Men jag är envisare.
Så efter Axels Scooby-Doofilm och efter middagen plockade jag fram godis och dricka och parkerade mig i soffan och satte igång filmen.

Pågarna skrek och tårarna sprutade.
"Vi ska inte se den!"
"Stäng av den dumma filmen!"
De gick ut i hallen och satte sig i trappan och fortsatte skrika.
Jag höjde volymen på teven.
10 minuter in i filmen var de tysta.
11 minuter in i filmen kröp Emil in under filten och la sig i mitt knä.
12 minuter in i filmen satt Axel i andra soffan och tittade.
20 minuter in i filmen sa Axel:
"Förlåt mamma, du hade rätt, den ÄR bra."

Själv undrar jag om nån av dem kommer att komma ihåg detta nästa gång jag föreslår en "dum, löjlig och fånig" film i videoaffären?