Nu är Fredrik lagd till sin sista vila.
Idag klockan 14 sänktes hans urna ner i marken till ljudet av tårar som faller.
Nu är han borta på riktigt, nu finns han inte kvar på jorden.
Pågarna var med och de ställde massor av frågor, det är skönt att de frågar så att de kan få svar på sina undringar.
Vi satte alla varsin ros vid hans grav, nu har vi en plats att gå till när saknaden blir för stor.
Jag saknar honom så.
Jag älskar honom så.
9 kommentarer:
Livet är så skört, så skört och ack så orättvist!
Skickar styrkekramar till dig o prinsarna! Beundrar dig som delar med dig på detta sätt!
Kram M
En tung dag för er, och mörk. Nu har han äntligen fått frid.
När sånt här händer så är det skönt att ha en speciell plats att gå till. En plats där man kan prata, gråta, vara ledsen och arg, skratta vid och minnas. Jag pratar alltid med min pappa när jag besöker hans grav. Det är min "terapi". Skickar en stor stor megabamsekram till dig, Axel och Emil. Tänker på er alltid!
Katarina
ÅÅÅÅÅÅ
Tusen kramar till er!!!!!!
Ett litet trappsteg vidare i ert sorgearbete.......
Bra att pojkarna pratar,frågar o att de förhoppningsvis kan få svaren av dig.... men det kan nog inte vara lätt..
Hoppas ni har fått veta varför?? Men ibland får man liksom inte det, utan livet är så...
Är det dags för dig imorgon?? Jag anar mig det, minns ej så bra. Lycka till i vilket fall som helst. kram gitte
Så fruktansvärt att det verkligen är definitivt, samtidigt kanske det känns skönt att ha någonstans att gå...Kramar!
Fyyy vad jag lider med er, tårarna rinner o minnen kommer åter :(
Stora stora varma kramar till er.
Kram, Inger m vef karlskoga
Usch, så hemskt alltihop... men skönt för er att i alla fall nu ha en plats att gå till... Jag brukar sätta mig vid min mammas gravsten ibland och bara sitta där och tänka på henne och alla minnen, känns skönt...
Kram på Er, tänker på Er.
/Helena, Emil och Pontus (BoS)
Tänker på er! Kramar!!!
Usch jag gråter när jag läser det du skriver...! Jag va med om samma sak för 10 månader sedan då min sambo och pappan till min då 4 månader gamla son dog...
Du ska veta hur mycket jag känner igen mig i det du skriver! Otroligt mycket! Livet är orättvist eller hur? :(
Kan inte tänka mig hur det är att ha två små pojkar som minns och sörjer sin pappa, du måste ju på nått vis bära deras sorg också...? Min Neo minns inget av hans pappa alltså finns det ingen sorg...just nu iaf...
Skicka en kommentar