onsdag, november 25, 2009

Sorgterapeut

Idag har jag varit på mitt första besök hos en sorgterapeut.
Ni minns kanske att jag och svärmor var på en föreläsning om sorg, och hur man tar sig igenom sorgen och hittar glädjen igen?
Det visade sig att kvinnan som höll i föreläsningen är kopplad till min kommun, och min chef fick veta detta förra veckan och frågade mig om jag ville gå till henne.
Självklart ville jag det.
Jobbet står för alla kostnader och jag får gå på arbetstid. vilket verkligen underlättar för mig.

Så idag var jag där.
Jag berättade att jag varit på föreläsningen och då kom hon ju på var hon hade sett mig förut!
Idag var ju som sagt var första besöket vilket innebar att jag var tvungen att berätta vad som hänt mig, varför jag är i sorg.
Det är konstigt, eller nej, det är det väl inte, men för bara några månader sen kunde jag berätta om vad som hänt utan att gråta, men nu går det inte längre, jag gråter floder, helt utan kontroll.
Men ja, nu har jag ju chocken släppt, nu börjar man ju på allvar inse vad som faktiskt hänt, nu börjar man kunna ta in vad som hänt - och då kommer ju smärtan och gråten.

Det är verkligen precis som hon sa:
Nu har det gått ett år och folk runtomkring börjar tycka att "nu har det gått ett år, nu ska det väl vara över, nu ska väl allt vara som vanligt igen?" men tvärtom så är det ju så att nu har ett år gått, nu har chocken och den berömda "bubblan" släppt - NU kommer sorgen på allvar, för nu är man inte bedövad längre, nu börjar den verkliga sorgen.

Så nu ska jag till henne en gång i veckan ett tag framöver, med hemläxa varje gång.
Vi får väl se vad det ger, är det bra så ska jag verkligen rekommendera att svärmor också träffar henne.

Och på tal om sorg så har jag en ny tid bokad för en ny ljuskväll med de två mediumen som jag och L träffade för snart ett år sedan.
Den 17 december är det dags.
Jag längtar!

söndag, november 22, 2009

Ur barnamun...

Pågarna har sagt så mycket roligt de sista dagarna, ni som "facebookar" har redan hört det, men jag vill skriva ner det här med.

Emil har ju varit hemma hela veckan med konstig feber, och så här sa han i fredags när jag tyckte att vi skulle äta lunch innan vi gick upp och lekte på hans rum:
"Mamma, du får sparken!"

Några av Axels första ord i går morse var de här:
"Jag ÄLSKAR lördagar, man behöver inte gå till dagis och kan sitta naken och spela tv-spel ända till kvällen!"
(20 min senare hade han tröttnat på tv-spelet!)

De tog på sig kläder så småningom, och vi tog en promenad.
Som vanligt innehöll promenaden en massa långa viktiga diskussioner och så här sa Axel (väldigt bestämt) efter att jag sagt att Batman inte har vingar utan att det är hans mantel som ser ut så:
"När jag är vuxen och är Batman så ska vi nog se om jag har vingar eller mantel så ska du se vem som har rätt!"

Emil ska förresten bli "Dass Owejder" när han blir vuxen... (Darth Vader) "Alla superhjältars tränare" ska visst träna honom och Axel. ;-)

Och vid middagen efter upprepade tillsägningar efter upprepade rapningar sa Axel:
"Mamma, vi kan faktiskt inte sluta rapa, vi är alldeles fulla med rapighet. Ska vi sluta måste vi nog till doktorn så dom får operera ut all äcklighet ur oss."

♥ Tack mina underbara barn för att ni förgyller mina dagar på det här viset! ♥

fredag, november 20, 2009

Lite foton

Det har varit dåligt med foton på ett tag så här kommer en liten uppdatering i bilder.


Här är jag i några av mina nya kläder köpta efter mitt Personal Shopper äventyr.


Den mysiga koftan på.


Och sen på med jackan! (ser att det ser lite roligt ut över magen, men det beror nog på fotograferingsvinkeln, det är som sagt var Axel, 5 år, som fotar mig så det blir lite underifrån!)


Och här har vi den söta namnsdagspojken, Emil.


Ja, precis vad jag önskat mig!


Stor kille utan tänder!

Handlat på IKEA igår, ny golvlampa och ny vas:


Tjusigt, va?


Sååå härlig färg!


Visst är den snygg?
Hmmm, undrar var jag kan placera en matchande bordslampa? ;-)

Nu ska jag och Emil hämta Axel.
Önskar er alla en trevlig helg!

tisdag, november 17, 2009

Nytt från oss

Jaha, idag skulle jag ha börjat jobba igen efter min lilla sjukskrivning.
Igår hade Emil feber när jag hämtade pågarna på förskolan...
Ja, han har haft feber idag också för den delen, under natten var han över 39 för att vakna feberfri och sen kom den smygande under dagen så han kom över 38 runt lunch och nu ikväll hade han 38,8.
Så det blir till att vara hemma i morgon med.

I morgon bitti ska Emil till logopeden igen.
Det orkar han säkert, såvida han inte har upp mot 39 grader förstås.
Han är "under behandling" nu och ska gå dit en dag i veckan i 20 veckor.
Där får han öva på att tala "mjukt" så att inte orden stakar sig för honom.
Hemma fungerar det jättebra, men på förskolan stammar han väldigt mycket hela tiden.
Så himla tråkigt, jag ser och hör hur de andra barnen antingen påpekar det eller hur de vänder ryggen till honom för att de inte orkar stå kvar och lyssna tills han stammat klart.
Jag blir så ledsen, fast jag såklart förstår att det inte är lätt för dem heller, man tappar ju hela sammanhanget i meningen när han stammar på varenda ord.

Vi har förresten firat EMIL-dagen, i lördags.
Emil har ju namnsdag på sin pappas födelsedag.
Så det blev först en tur till blomsteraffären där vi valde blommor åt Fredrik och sen åkte vi till kyrkogården där vi sa grattis vid hans grav och släppte iväg våra ballonger, pågarnas med varsin teckning fastknuten.
De seglade så fint mot himlen.
Sen åkte vi hem igen och Emil fick sin present, en Lego Bionicle-gubbe som han hett önskat sig!
Han är superduktig på att bygga lego och fixade att bygga ihop den nästan själv, med lite stöd av Axel, Jullan och Jullans pappa.

Ja, de var här på Fredriks födelsedag, och A & J med.
Lika mysigt som alltid med dem här.
Under kvällen sa lilla T plötsligt:
"Där står Fredde ute och tittar på Lotta!"
Det är märkligt, hon pratar så mycket om Fredrik fortfarande trots att hon nog egentligen inte "borde" minnas honom, hon var ju bara 2 år när han dog och det var ett helt år sen...
Men hon hade nåt speciellt med Fredde, jag får fortfarande knappt röra henne medan hon var som ett plåster på Fredrik väldigt snart efter adoptionen.

I söndags var jag på mitt första Vimil-möte.
Vimil står för "Vi som mist någon mitt i livet".
Det var skönt att träffa andra i liknande sits, samtidigt som det var väldigt känslomässigt jobbigt.
Jag grät massor när jag skulle berätta "min historia", men det var jag ju inte ensam om.

Och ikväll ringde min chef.
Tydligen har en sorgterapeut blivit kopplad till vår kommun (jag jobbar ju inom kommunen) och då tänkte de genast på mig.
Det visade sig sedan att det är samma kvinna som höll den där föreläsningen om sorg som jag och svärmor gick på så det känns bra.
Hon kommer att kontakta mig så att vi kan börja så fort som möjligt.
Jag kommer att be henne kontakta min svärmor också sen, hon behöver också hjälp med att bearbeta sin sorg.

Nåja, idag har jag även hållt min första julkortskurs.
Det gick bra, vi fick stämplat en massa, provat embossing och gjort ett första julkort.
Nästa gång blir det fler julkort gjorda för då behöver vi inte lägga tid på att stämpla.

Och nu bör jag gå och lägga mig hos mina hostande söner, klockan ringer tidigt imorgon bitti.

lördag, november 14, 2009

Grattis på födelsedagen, älskling!

Idag skulle du blivit 36 år gammal.
Istället firar vi för andra gången din födelsedag utan dig.
Det är inte mer verkligt den här gången.
Att du är borta.

Pågarna och jag träffade din pappa vid din grav idag, han sa detsamma, att det fortfarande inte går att förstå.
Förstå att du är död.
Att du är borta.

Idag är det din dag.
Även om vi får fira dig vid din grav.
Pågarna och jag valde varsin blomma som bands vackert med grönt åt dig.
Vi satte dem vid dina andra blommor.

Såg du oss?
Såg du pojkarna säga "Grattis pappa!" och släppa sina ballonger (med teckningar) till dig?
Såg du dem?

Ser du att vi älskar dig?
Att vi saknar dig?

De här är för dig, några av dina favoriter.
Jag lyssnar på dem och tänker på dig.
Kommer du ihåg hur du sjöng Delilah för mig där på första SommarRocken vi var på?
Hur du svängde loss till Tom Jones på vår bröllopsfest - och visade alla vilken kung du var på dans!
Alla gånger du sjungit Tom Jones med några öl innanför skjortan?

Grattis på födelsedagen, min älskling. ♥





fredag, november 13, 2009

Personal Shopper

Jepp, Personal Shopper.
Love it!

När jag fyllde år i september fick jag ett presentkort på Nova Lund, med förslaget att jag skulle använda det till en Personal Shopper.
Helgerna var fullbokade året ut, men eftersom jag slutar tidigt på onsdagar så bokade jag en onsdagseftermiddag, och i onsdags var det alltså dags.

Först träffas man vid ett fik och tar en kopp kaffe/te och pratar om vad man har för stil, och vad man eventuellt är ute efter.
Sen går man in i en passande affär.
Jag var ute efter en basgarderob, jag hade ju i princip ingenting mer än 2 par jens och 1 långärmad tröja som passar.
Alla mina gamla höst- och vinterkläder är ju bortskänkta eftersom de inte passar mig längre...

Min första affär var Malmströms/Camilla och här stannade vi lääänge!
Jag ställde mig i provrummet och blev servererad det ena plagget efter det andra, en del gillade jag inte men det allra mesta var bara sååå snyggt!
Det blev en rejäl hög med kläder som lades undan när vi gick därifrån!

Sen var vi på en affär som inte hade något i min smak, eller passform, eller prisklass, så där stannade vi inte länge.
Nästa stopp var Benetton och där fanns också en hel del godbitar i läckra färger.
Bland annat provade jag en jättesnygg stickad turkos klänning.

Sista stoppet var Kapp-Ahl eftersom jag hade gamla presentkort härifrån.
Tyvärr rann tiden ut här så hon hann bara plocka fram några enstaka plagg åt mig.
Men jag plockade själv på mig några underkläder, och så tog jag några vantar och strumpor åt pojkarna i förbifarten.
Väl i kön fick jag syn på en sån där pälsväst som alla har nuförtiden, till halva reapriset och i bra storlek - ut ur kön och rycka åt mig västen, ställa mig sist i kön igen.
Nu betalar tjejen framför mig sina grejer och jag ser att hon har en dösnygg mockajacka, som oxå den är till halva rea-priset!
Ut ur kön igen, hitta jacka i rätt storlek och prova - jajamen, en jacka blir det också!
Sist i kön ännu en gång...

Sen gick jag tillbaka till Camilla och valde ut de plagg jag skulle köpa - egentligen hade jag lätt kunnat köpa allt vi la undan, men det blev tillräckligt dyrt med bara hälften...
Jag spräckte min budget rejält - men jisses så snygga stövlarna för 1700 kr var!
Med budgeten redan överskriden gick jag tillbaka till Benettons med, och nöjde mig med att köpa den underbara lila polo-slipovern - den var för snygg för att inte köpa, och finns i grått med så det blir en sån med lite senare tror jag!

Totalt (innan rabatter och presentkort) slutade mitt lilla äventyr på 6.600 kr, men det var det värt!



Här finns 1 par stövlar, 1 mockajacka, 1 pälsväst, 2 tunikor, 1 långärmad tröja, 2 linnen, 1 par svarta jeans, 1 kofta, 1 slipover, 1 kjol, 1 sjal, 1 bh, 3 par trosor, 1 halsband (+ 6 par vantar och 3 par strumpor till pojkarna).


Pälsväst och stövlar (modell: Axel)


Pälsväst och stövlar bakifrån (modell: Axel)


Mockajacka (modell: Emil)

Har DU provat en Personal Shopper?
Inte?
Unna dig det, önska dig presentkort till jul och födelsedagen - det är värt varenda krona!

Tandlös

Häromdagen rök den andra framtanden med, en stolt kille kom med tanden i en plastpåse när jag hämtade på förskolan i förrgår!


Nu har Emil tappat bägge framtänder uppe (de två nere för ett år sen ungefär)och Axel inte någon av dem (förutom de där nere förra omgången).
Förra gången var ju Axel först med bägge två, så nu är han sååå avundsjuk, han tycker det är jättejobbigt att inte få vara först!
Men bägge två är lösa så snart trillar väl hans framtänder också ut.
Konstigt egentligen, det var ju Axel som slog alla fyra så de var lösa när han var nästan 2 år, och en av dem har varit missfärgad sen dess - man trodde ju att de skulle trilla före eftersom de redan varit lösa en gång.

Barnarbete

Visst är det väl okej med barnarbete ibland?



Jag fick gå och rätta till alla kläder sen, men i alla fall!

tisdag, november 10, 2009

Nytt år, nya förväntningar?

Många pratar om det första året, bara det gått ett år så blir allt lättare.
Då har man gått igenom alla stora helger, alla födelsedagar, alla minnesdagar, utan honom - sen är det down hill from there.
Så är det inte.
No way.

Nu har vi tagit oss igenom det första året utan Fredrik.
Vi har tagit oss igenom hans födelsedag, julafton, nyårsafton, pojkarnas födelsedag, årsdagen för när vi träffades första ggn, årsdagen för vårt förhållande, bröllopsdagen, semestern, min födelsedag, årsdagen för hans död.
Vi har överlevt.

Vi har haft bra dagar.
Vi har haft dåliga dagar.
Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har pratat om alla våra minnen av Fredrik.
Vi har saknat honom varje sekund.

Nu är det dags igen, nu ska vi ta oss igenom hans andra födelsedag sedan han dog.
Och det känns för jäkligt.
Förra gången var jag fortfarande i chock och inte medveten om omvärlden.
Det gör lika ont den här gången.
Det är hans födelsedag och han är inte här så att vi kan fira honom!

Jag läser om andra, som mist sin älskade som jag.
Jag ser att en del redan lever i andra förhållanden, har träffat en ny man inom ett år.
Jag hoppas att ingen förväntar sig det av mig, att jag ska träffa en ny man att leva med nu.
Hur ska jag kunna göra det?

Det är ju Fredrik jag älskar, det är Fredrik jag valde att leva mitt liv med, jag är inte redo för någon annan.
Jag är inte intresserad av att hitta någon annan, jag vill inte ha någon annan.
Jag älskar ju Fredrik fortfarande.

Visst kan jag tänka tanken, och diskutera att jag inte kommer att leva resten av livet ensam.
Jag vill ju dessutom egentligen ha ett barn till, VI ville ju egentligen ha ett barn till, en lillasyster om man fått välja.
Men när blir man redo för det?
En annan man, nya känslor?

Fredrik är så närvarande i mitt hjärta, i min själ.
Där finns inte plats för någon annan.

lördag, november 07, 2009

Lite ditt och datt

Snodde den här på söta K8ans blogg för att ha nåt att göra på tågresan mot Jönköping.

1. Hur gammal är du om fem år?
41 (shit!)
2. Vem var den senaste du träffade?
Bonussvärfar som skjutsade mig till station 6.20 i morse.
3. Hur lång är du?
175-177 cm beroende på hållningen
4. Vilken var den senaste film du såg?
The Proposal
5. Vem ringde du senast?
Lina
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Okej" till Tessan (tessalonikas, inom scrapvärlden)
7. Vad är dagens planer?
Anlända till Jönköping och ansluta till det härliga gänget tjejer som utgör Scrappizbloggens redaktion!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Ringa
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Gifta sedan 1973.
10. När såg du senast din mamma?
I går kväll.
11. Vilken ögonfärg har du?
Blå
12. När vaknade du idag?
05.00 *gäsp*
13. Har du någon gång hittat en katt?
ja
14. Vilken är din favoritplats?
I soffan mellan mina 2 sötnosar
15. Vilken plats föredrar du minst?
Vid diskhon
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Ingen aning
17. Vad skrämde dig som barn?
Spindlar, precis som nu.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Emil och Axel
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Det står en back i garderoben...
20. Har du stationär eller bärbar dator?
En av var.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
beror på hur varmt det är
22. Hur många kuddar har du i sängen?
3, en till mig och an var till pågarna.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Absolut, men det var lääänge sen.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Barfota om det är sommar
25. Är du social?
Med mina närmaste
26. Vilken är din favoritglass?
Ben & Jerry's Half baked
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Resa, shoppa, sätta pengar i huset.
28. Tycker du om kinamat?
Ja, jag älskar Kinamat.
29. Tycker du om kaffe?
nej
30. Vad dricker du till frukost?
Laktosfri mjölk
31. Sover du på någon särskild sida?
I mitten
32. Kan du spela poker?
Ja
33. Tycker du om att mysa?
Det gör väl alla?
34. Är du en beroendemänniska?
Ja...
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
nej
36. Vill du ha barn?
Jag har redan två, men vill egentligen ha en till.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Har varit flytande i engelska, kan lite tyska med.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, dan innan studenten...
39. Föredrar du havet eller en pool?
pool, mindre sand i bikinin då.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Mina barn.
41. Äger du dyra smycken?
Nej
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
SJs frukost på tåget
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Mange
44. Välj ett ärr på din kropp?
Det största är efter kejsarsnittet
45. Vad har du för ringsignal?
Sony Ericsson standardsignal
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Ja, några stycken
47. Flirtar du mycket?
Det händer
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
Hemma hos mamma o pappa, av syrran.
49. Kan du byta olja på bilen?
Byta nej, fylla på Ja
50. Har du fått fortkörningsböter?
nej
51. Vilken var den senaste bok du läste?
En bra dag att dö - kommer inte ihåg författarens namn
52. Läser du dagstidningen?
nej
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Ja, amelia
54. Dansar du i bilen?
nej
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Mix Megapol
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
koden till mitt huslarm
57. När var du i kyrkan senast?
På minnesgudstjänsten förra lördagen
58. Vad ska du göra nu?
Strax byta tåg i Nässjö.

fredag, november 06, 2009

1 år utan Fredrik

Så här dags för 1 år sedan så levde Fredrik fortfarande.
I ungefär 1 timme till.
Så här dags för 1 år sedan gick jag med en oro i magen och visste inte vad som var fel.

När han kom hem från jobbet på morgonen så pratade vi en stund i sängen.
Han visste inte om han skulle gå på julbordet med sitt jobb eller inte, och jag tyckte att det är väl trevligt att gå på, men ta det lugnt med spriten.
Pågarna kom in i rummet, av nån anledning pratade en av dem om mitt namn.
Mamma, du heter Lotta Fredrik Rosander!
Hade det varit förr hade du fått heta fru Fredrik Rosander, sa Fredrik och skrattade.
Nej, mamma, du heter Lotta Fis Rosander! sa Emil(eller Axel?).
Fredrik asgarvade och sa: Skyll dig själv! när jag klagade på detta namn.

Snart var det dags för oss att gå, och för Fredrik att sova.
På väg ut ur rummet stannade jag, fick en sån konstig känsla i kroppen och undrade: Fick han en puss egentligen?
Jag minns än idag inte om jag kröp upp i sängen igen eller inte och gav honom en puss, jag tror inte att jag gjorde det för jag hade ju så ont i ryggen som varenda morgon.
Däremot sa jag: Hejdå, älskling, jag älskar dig.
Sen gick vi, och rummet var ju mörkt så nån sista bild av honom har jag inte.

När jag gick ut ur huset tänkte jag: Skulle jag gå hem på min planering idag? Nej, varför skulle jag gå tidigare idag, jag har ju ingenting planerat.
Jag hade en tandläkartid på förmiddagen.
Jag låg i stolen och när klockan blev 11.30 började jag titta på klockan.
Jag ville bara komma därifrån.
Jag tittade på klockan, igen och igen.
Till slut sa tandläkaren: Har du en tid att passa?
(Det var ungefär då han dog, fick jag veta senare.)

En av mina tänder behövde mer tid än hon hade så jag fick en ny tid senare på eftermiddagen.
Jag tänkte att jag måste ringa hem sen och säga att jag kommer hem tidigare med pojkarna så att jag kan gå till tandläkaren igen.
Kom tillbaka till jobb och vid två ringer jag hem, han brukar ha vaknat då.
Ingen svarar.
Jag blir orolig, det känns inte bra, men jag tänker att han sover väl länge, det har han ju gjort förr.
Rusar iväg och hämtar pojkarna på förskolan, kör hem.
Klockan är snart tre, tror jag.

Öppnar dörren och rusar in: Älskling, vi är hemma!
Inget svar.
Tar några snabba steg till trappan, det suger i magen; Älskling?!
Inget svar, inget grymtande som tecken på att han hört men är för trött för att svara ordentligt.
Jag tar trappan i tre stora kliv och öppnar sovrumsdörren.
Han ligger i sängen.
Men älskling, sover du än?

Sen börjar mardrömmen.
Han sover inte.
Han andas inte.

Jag kontollerar andning.
Jag kontrollerar puls.
Jag startar hjärt- och lungräddning.
Jag ringer 112 samtidigt som jag fortsätter med HLR.

Jag ser fläckarna på hans kropp, de fula blålilaröda fläckarna som samlats på insidan av hans armar, på insidan av hans lår.
Han är kall.
Jag vet att han är död.
Men jag kan inte acceptera det.
Jag kämpar för hans liv, jag skriker i luren och undrar var ambulansen tar vägen.

Axel kommer upp för trappan och jag skriker åt honom att gå ner igen, att pappa är jättesjuk.
Sen kommer de.
De tar över HLR, de kopplar maskiner till honom.
Jag går ner till pojkarna, springer upp och ned i trappan mellan dem och Fredrik.
Han ser så liten ut där han ligger på golvet i bara kalsonger, så smal, så ynklig, inte min store starke man.
Jag hör maskinen säga att det inte finns någon puls eller va den nu säger, och att de ska fortsätta HLR.

Jag är så säker på att de snart tar ut honom till ambulansen, att vi ska åka iväg, att de ska göra honom frisk igen.
Men istället kommer bara läkaren ner.
Jag frågar hur det går.
"Det går inte" svarar han, "Han är död."

I den sekunden dog jag med.

Den enda anledningen till att jag fortfarande andas är våra barn.
Våra underbara, fina, älskade pojkar.
4 år gamla blev de faderlösa.
Var fan finns meningen med det?

Idag går vi till graven.
Och sen kör vi ut i skogen.
Det är vad pojkarna vill, de minns att vi så ofta var i skogen med Fredrik.

1 år har gått.
1 år utan Fredrik.
1 år levandes i en mardröm.

Vi saknar dig, Fredrik.
Vi älskar dig.

torsdag, november 05, 2009

Hemma

Jag är hemma nu.
Orkar inte gå till jobb, klarar inte av det just nu.

Räknade fel på dagarna och trodde att jag skulle klara veckan utan sjukskrivning genom att ta semester på fredag, därför ringde jag ju inte till vårdcentralen i början av veckan.
Insåg igår att jag tänkt fel och ringde dem, pratade med en jättetrevlig kvinna som sa att tyvärr var de bokningsbara tiderna slut, men jag skulle ringa idag kl 8 så skulle de hjälpa mig.
Ringde kl 8 och kom fram efter lång kö.

En annan kvinna svarade.
Sa att jag ville ha en läkartid och fick förklara varför.
Men då ska du väl prata med psykolog?
Nej, jag vill ha en läkartid.
Men det är väl bättre du pratar med psykolog?
Nej, jag har gjort det tillräckligt, det är inte det jag behöver nu, jag vill ha en läkartid för jag är hemma och behöver ett läkarintyg.
Ja, men det är inte säkert att jag kan hitta en tid till dig, det är influensatider nu och folk ska vaccineras och allt.
Jaha, men jag vill ha en läkartid.
Ja, för vi har ju två psykologer.
Jag vill inte ha nån psykolog, jag har en psykolog redan, en annan än er. Jag vill ha en läkartid, jag behöver ju ett läkarintyg från och med idag.
Ja, men det är ju inte säkert att du kan få det.
Nej, men jag vill träffa en läkare.
Jaha, ja din läkare är inte här idag.
Nej, jag förstår att jag inte kan räkna med det, jag kan träffa vem som helst av läkarna.
Kan du inte ta semester istället eller kompledigt?
Nej, det kan jag inte, jag vill ha en läkartid!
Jaha, ja, du kan få en tid kl 14.15.
TACK!

Kärring...

Tack och lov var läkaren en mer förstående människa.
Det var för övrigt samma läkare som opererade ut pinnen ur Emils hals och som klistrade ihop Axels ögonbryn, så vi hade träffats förut.
Han tog i hand och frågade hur det var med mig, sen stortjöt jag.
Han frågade om vi fortfarande inte fått något mer svar på obduktionen och sa att han förstod att det varit extra jobbigt just att inte veta VARFÖR och sa sen att det i ungefär 90% av de här ouppklarade dödsfallen handlar om arytmi i hjärtat, att hjärtats rytm rubbats och att allt bara "stängs av" då.
Det verkar vara den troligaste orsaken, men man undrar ju ändå varför.

Han sjukskrev mig till den 16:e så det känns så himla skönt att veta att jag har fått lite andrum.
Nu är jag "ledig" över årsdagen, och över Fredriks födelsedag nästa lördag.
Slipper kämpa för att hålla uppe fasaden, hinner andas.
Tack.

söndag, november 01, 2009

Underbar höstskog

Idag var det dags för SkogsMulle igen.
Den här gången var vi i "vår" skog, Bokskogen i Torup.



Först gick vi Hitta Vilse-stigen och pojkarna visade att de vet vad man ska göra om man går vilse i skogen. *stolt*


Axel kramar ett träd.


Emil har gjort ett stopp-tecken.

Sedan var det dags för det bästa på SkogsMulledagarna; äta matsäcken.



Och sedan avslutade vi med att leka på Äventyrsbanan.



På vägen hem var jag tvungen att fota lite, man håller på att smälla av så vacker skogen är i sin höstskrud!




Igår var det minnesgudstjänst i kyrkan.
Namnet på alla de som dött under det år som gått läses upp i kyrkan och ett ljus tänds för varje namn.
Innan gudstjänsten började gick vi fram och tände varsitt eget ljus åt Fredrik, pojkarna är så duktiga, de har ju gjort det några gånger nu och klarar själva av att tända ljusen.

Pojkarna satt så fint och var så duktiga.
Jag grät flera gånger av prästens ord som handlade om de som fattas oss, men som är närvarande i våra hjärtan och i våra tankar.
Sen var det dags, de släckte ner belysningen i kyrkan och kyrkvärdarna tände varsitt ljus.
Jag tog pojkarna i handen och höll andan.
Jag visste ju att Fredriks namn skulle läsas upp bland de första eftersom de börjar med oktober månad och sen läser namnen i kronologisk ordning.
Fast jag visste att det skulle komma så kom det som en chock när prästen sa hans namn, jag slöt mina ögon av smärtan och jag missade att se när de tände hans ljus.
Två minuter senare läste prästen fortfarande upp namn och ljus tändes, och när jag tittade på Emil som lutade sig mot mig såg jag att han somnat!
Där satt han sen så fridfullt och sov resten av tiden.

Sen var det Halloweenfest hemma hos oss.
Pågarna ville ha fest och klä ut sig till läskiga monster och jag ville inte vara ensam efter gudstjänsten så vi slog två flugor i en smäll.
Maten hade jag lagat tidigare på dagen så det vara bara att värma.
Tack för sällskapet, kära vänner!