VÅRT BRÖLLOP!

Det var på sommaren 2001 som vi bestämde oss för att nu skulle vi gifta oss till slut! Men vi ville både ha ett vårbröllop så vi bestämde oss för Pingstafton, den 18 maj 2002 - dagen efter vår 5-årsdag, dagen innan min mamma o pappas 29-åriga bröllopsdag!Förlovade oss gjorde vi redan den 17 oktober 1997 - o visste redan då att vi så småningom skulle gifta oss! O att när vi fick en pojke skulle han heta E - inte anade vi då att vi skulle få världens bästa bonus, en A!

Det blev många månaders planering, mest för den blivande bruden - den blivande brudgummen sa mest: Gör som du tycker! Som storvuxen brud har man inte många klänningar att välja på i affärerna så vi hittade ett mönster o mamma sydde min klänning som blev precis som jag drömt om! F hyrde en frock coat i Malmö o var så stilig, så stilig, när han provade den!2 veckor innan bröllopet flyttade vi till huset där vi bor nu, mitt föräldrahem o jag började i samma veva på mitt nya jobb i vår nya kommun. Nu bodde vi granne med kyrkan vi skulle gifta oss i - väldigt praktiskt!

En vecka innan bröllopet var det kris - whiskyn o övriga spriten vi beställt från Tyskland var inte kommen o skulle inte komma heller. Det blev en paniktur till Danmark för att köpa dyrare sprit än vi tänkt oss! Dagen innan bröllopet var allt ordnat, o vi kunde försöka koppla av litegrann... Vi planerade att gå tidigt i säng, men kunde inte somna ändå så nervösa vi var...

Sedan var det morgon o några timmars sömn hade vi faktiskt fått! Bröllopet var kl 16 o kl 14 var det fotografering i parken. Kl 13 hade jag bara klänningen kvar att ta på mig och strumpbyxorna... Klänning på, nu var kl 13,15 nu skulle bara de förhatliga strumpbyxorna på... 13,20 hör F (o våra långväga gäster från Skövde o Åsele som skulle bo hos oss) mig skrika: NEEEJ! inne från badrummet... Han kom rusande: Säg inte nej! JOOO! sa jag... Min håruppsättning som jag fått gjort hos frisören tidigare under dagen hade rasat! PAAANIK!!!!!

Som tur är så känner jag frisören lite privat o kunde ringa henne hemma, salongen hade ju stängt... Hon började nästan gråta i telefonen när hon hörde vad som hänt o sa åt mig att genast komma ner till salongen igen. Snabbt som katten fixade hon mitt hår, bad TUSEN gånger om ursäkt medan mamma ringde fotografen o sa att vi blev sena. När jag var fix färdig inser vi att vi kört iväg utan mitt pärlhalsband, jag kan inte bli fotograferad utan det... Till sist blev vi dock fotograferade, helt fantastiska bilder blev det!

Och till sist blev vi gifta oxå! När klockorna ringde i kyrkan stod vi hand i hand utanför kyrkan o skakade som asplöv bägge två! Nu var det dags! På väg uppför gången är det första jag ser min gråtande far o för att inte själv börja gråta tittar jag på min bästa väninna men hon gråter hon med! Jag går uppför gången med ett stort leende o tårarna rinnande längs kinderna... F går rak som en fura, så blek att alla tror att han ska svimma vilken sekund som helst. Ingen av oss kommer ihåg nånting från vigselceremonin, mer än att vi höll varandra hårt i handen o sa JA på rätt ställe.

Efteråt spelar de vår låt på en inlånad stereo eftersom vi inte ansåg oss ha råd att få dit Björn Skifs att sjunga den live: Hooked on a feeling! Det var faktiskt ganska så roligt att stå längst fram o titta ut över släkt o vänner o se dem studsa till i kyrkbänkarna allihop när stereon börjar vråla: Ooogachaka- ooogachacka!

Efter vigseln bjuder mina föräldrar till bröllopsfest på Folkets Hus. Vi är 52 gäster som skålar i jordgubbschampagne ute i strålande solsken innan maten. Efter maten blir det dans - istället för klassisk bröllopsvals har vi valt en annan favoritlåt - vi dansar till Peter Lundblads Ta mig till havet.

Direkt efter tolvslaget går min pappa ut på dansgolvet o ber om tystnad. Det har blivit den 19 maj o han ber min mamma komma fram till honom. De har idag varit gifta i 29 år o med gråten i halsen berättar han detta o tackar henne för åren som gått o att han hoppas på många fler år tillsammans med kvinnan han älskar mer än någon annan. Nu är han inte den enda i rummet med gråten i halsen längre. Sedan ber han mamma dansa med honom till Cecilia Wennerstens "Det vackraste" o efter första versen sluter nästan alla gäster upp på dansgolvet med dem.

Det är den bästa dagen i våra liv hittills o festen är den bästa fest vi varit på - alla vi känner o älskar är där o har roligt med oss! Bröllopsnatten tillbringar vi i tornrummet på Hotellet, det är första gången jag sovit i ett åttkantigt rum! Vi har blivit lovade frukost i matsalen när vi vaknar, men när vi kommer ner är frukosten avdukad fast vi var i tid o det fanns inte ens någon där att betala o lämna nyckeln till! Smått förvirrade o irriterade får vi köra hem med nyckeln till tornrummet o hoppas på att det inte ska hyras ut nästa natt!

På vår första bröllopsdag, den 18 maj 2003, firar vi med att tillverka pågarna!

Tjatiga mamman - 14 maj 2005

Efter en tidig morgons shoppande på Willys kom vi hem till strålande solsken o sommarvärme i luften (så länge solen sken). Det var fortfarande fuktigt i marken så regnbyxorna åkte på små otåliga pojkar som förtvivlat försökte smita iväg o springa ut i trädgården!Sen tillbringade vi många härliga timmar ute i friska luften, där värmen kom o gick med solen. Pågarna lekte i sandlådan, tuggade på stenar, slickade på stenar som var för stora att stoppa i munnen, "klippte" gräsmattan, bar runt på vattenkannor, traskade runt, runt i trädgården o inspekterade pappas snickrande o grävande o mammas maskrosstickande...

Allt ackompanjerat av mammas ljuva stämma: NEJ, inte tugga på stenar! FY! Spotta ut den! USCH! Nej, inte gå i rabatten! Nej, dra inte upp trädgårdsbelysningen! Akta, du trillar! Oj, slog du dig, älskling? NEJ, sa jag, vi äter inte stenar! NEJ, vi äter inte grus heller! Slåss inte! AKTA! Hur gick det, gubben? NEJ, ta ut stenen! Du oxå, spotta ut stenen!

Väl inne o klädda för natten lekte pågarna tittut bakom fåtöljen o sen lekte A sin favoritlek: Låtsas gå fram till mamma eller pappa för att kramas o sen vända o springa iväg i sista sekunden under klingande skratt o fnissanden!

Vilka härliga små busar jag har! Ibland undrar jag om det verkligen är sant!