onsdag, december 31, 2008

Jobbigt

Fan.
Jävla skitdag.

Idag är det jobbigt.
Riktigt jäkla jobbigt.

Det började igår kväll, med tankarna på idag, och jag grät mig till sömns.

Idag har jag varit på kyrkogården igen, med Fredriks mamma, men den här gången dumpade jag pågarna hos våra vänner innan jag körde dit.
Jag har ju inte fått vara där utan dem någon gång, och det är ändå vad det är att ha med sig två 4-åringar på kyrkogården - de tröttnar snabbt...

Jag grät redan i bilen på väg till kyrkogården, jag grät hela tiden där, vid hans grav, jag grät hela vägen tillbaka och grät färdigt över en kopp te hos min kära vän L.
Vi satte en ny fin bukett till Fredrik och de frusna men fina rosorna som stått sedan gravsättningen delade vi på (de flesta hade redan trillat av själv) så att bara själva rosknopparna var kvar och de satte vi på marken intill den nya buketten.
Det blev jättefint.

Men fan alltså.
Jag vet inte hur jag ska klara av kvällen, tolvslaget.
Jag och pågarna kommer att vara med de bästa vänner som finns, precis som vi varit om Fredrik funnits kvar hos oss, men ändå.

Jag vill inte.
Jag vill inte börja ett nytt år.
Jag vill inte börja ett nytt år utan Fredrik, ett år han inte får vara med om.

Det gör så förbannat ont.
Det är så tomt.

Varför Fredrik?

tisdag, december 30, 2008

Axels sång

Jag satt vid mitt scrapbord idag och scrappade för första ggn på ett bra tag, Axel satte sig vid databordet där vår katt Bagheera låg och plötsligt började han sjunga en "vaggvisa" för katten:

Nu ska du sova
Pappa är död
Jag vill att han ska leva
Nu ska du sova
Det hade varit det allra bästa
Om pappa levde för alltid
Nu ska du sova
Mamma är vacker
Och Bagheera är så söt
Du är så söt
Och pappa skulle leva

Mitt älskade barn - jag önskar också att er pappa fått leva.

måndag, december 29, 2008

I lördags var A & J här med lilla Tyra, pågarna hade verkligen längtat efter J eftersom jag lovat dem att han skulle hjälpa dem bygga ihop den stora riddarborgen som jag köpt åt dem från Fredrik (han pekade ut den i en leksakskatalog innan sin död och sa att han ville att vi skulle köpa den åt dem i julklapp).

De hade med sig McDonaldsmat som de och pågarna åt medan jag drack ett glas juice...
(Jag får ju fortfarande bara äta/dricka flytande efter op.)
Tidigare på dagen kom jag på att jag kunde ju faktiskt köpa min favoritsoppa på kinarestaurangen i byn, deras fantastiska Pekingsoppa på Hong Kong-vis.
Så när borgen var klar gick A & jag ner til kinarestaurangen och när jag fått min soppa och vände mig om för att gå kom ägarinnan ut ur köket och ropade tillbaka mig.
Hon vände sig om och drog fram något bakom disken med orden:
"Din man glömde den här, för länge sen, när han var här med sin pappa."
Jag bara tittade på henne och på kepsen utan att få fram ett ord.
"Visst är det väl hans?" frågade hon då.
"Jo, jo, det är hans keps" svarade jag och tog emot den.

Men jag kunde inte säga något mer.
Jag klarade inte av att berätta för henne att han är död.
Kepsen kramade jag i min hand hela vägen hem.

söndag, december 28, 2008

Vem?

Emil satt och byggde en pärlplatta och funderade i går morse.
Sen sa han:
"Mamma, vem tar hand om barnen om mamman också dör?"

Jag tog honom i famnen och förklarade att då kommer någon annan som tycker om barnen att ta hand om dem, det är alltid någon som tar hand om dem, de behöver aldrig vara ensamma - samtidigt som jag försökte säga att jag inte ska dö nu, även om jag inte vågade lova honom det.

Älskade vännen.
Jag är så ledsen att du ska behöva tänka på sånt.

Älskling, vi saknar dig så.

onsdag, december 24, 2008

God Jul

Även om vår egen jul inte kommer att bli som vanligt så önskar vi er alla en riktigt GOD JUL!



Tack för att ni bryr er om oss och tänker på oss.
Många kramar, Lotta, Axel & Emil

tisdag, december 23, 2008

måndag, december 22, 2008

Falska rykten

Varför ska folk snacka om saker de inte har en aning om?
Jag blir så jäkla förbannad.
Fick höra idag att det går falska rykten om Fredriks död på byn.

Det ena säger att han tog livet av sig.

Det andra säger att han tränade en massa och tog en överdos av typ anabola steroider.

Nej, han tog inte livet av sig - då hade de ju åtminstone hittat en orsak till hans död på obduktionen.
Och nej, han tog ingen överdos av några tabletter, han tränade inte ens - och åter igen hade de ju upptäckt detta vid obduktionen.

Faktum är att vi inte vet varför han dog.
De ringde mig från Rättsmedicin efter obduktionen och ställde tusen frågor om Fredrik, om han haft ont någonstans, om han haft någon sjukdom, om han hade förändrats i humöret etc - för de hittade ingenting, han såg helt frisk och normal ut.
Inga brustna kärl, inga förändringar på hjärtat, ingenting.
Dock så väntade de fortfarande på några sista provsvar då, och skulle göra ytterligare någon mikroskopisk undersökning av hjärtat - så jag hoppas att protokollet kan ge oss något svar när det väl kommer.

Hur fan kan man gotta sig på nåns annan död och sitta och hitta på lögner om det?
Vissa människor är fan inte kloka i huvudet.

söndag, december 21, 2008

Operationen

Klockan 10.50 skulle jag infinna mig på avd 72 på Centralsjukhuset i Kristianstad.
Fastande (varken mat eller dryck) sedan midnatt ungefär.
Vi tog min bil upp till K-stad, svärfar körde och jag satt bredvid och lilla mamma satt därbak, i min stora bil fixade hon att sitta trots den långa resan, med sin nyopererade rygg.
Det var skönt att ha mamma med...

Väl på avd fick jag en säng, valde fönsterplats även om det var så dimmigt att man inte såg nånting alls.
Sa hejdå till mamma och svärfar.
Packade upp mina saker, hängde in i garderoben och fick de tjusiga op-kläderna på; trosor/kalsonger storlek luftballong - nådde upp till brösten och hängde och slängde runt rumpan, plus den tjusiga rocken med knappar hela vägen fram.
Utan BH var man riktigt snygg...
Not.

Låg i min säng och läste en bok och väntade, svarade på några frågor från sköterskan om allergier, närmast anhörig mm och blev uppkopplad till droppställningen med ett antibiotikadropp.
Hann bli rastlös, nervös och otålig om vartannat.
Narkosläkaren kom och ställde några frågor han med på dansk-svenska.
Trodde han skämtade när han sa att jag skule köra ner min säng till op själv.

Det gjorde han inte.
Men jag hade ju hjälp av en undersköterska i alla fall.
Vi tog hissen ner till op-salen, kopplades loss från sängen och följde efter som en hund i koppel när hon gick iväg med min dropp-påse.
Blev anvisad en stol och väntade någon minut på op-personal som kom och tog över "kopplet" och ledde mig in i op-salen.
Jag fick lägga mig på britsen och lyckades förstås smälla ned lite saker på golvet samtidigt.

Inom mig bad jag Fredrik vaka över mig och se till att det gick bra.

Sen fick jag nån spruta i "plastgrejen" i armvecket av narkosläkaren och fick börja andas i en mask.
Minns att jag andades ett bra tag.
Vaknade 45 minuter senare av att någon sa "Hej Ann-Charlotte, nu ska vi bara rensa lite här" och gjorde nånting (tror att hon tog ut tuben ur halsen, men kände inget av det).
När jag först slog upp ögonen trodde jag att det var Axel, man har ju ofta vaknat av någon av pojkarna ända upp i ansiktet, och sa till henne att jag trodde det var min son.

Sen minns jag inget mer förrän jag var på uppvak.
Jag kände hur blodtrycket togs med jämna mellanrum och larmet gick för jämt om att jag inte syresatte mig ordentligt så de tjatade på mig att ta djupa andetag.
Men jag var ju så trött, jag ville bara sova ju.
Larm - 3-4 djupa andetag - sova.
Om och om igen.
Fick nån smärtstillande spruta i låret när det började göra ont.

Sen fick jag hjälp att sätta mig på sängkanten och sen ner i en fåtölj, för att så småningom få hjälp till toaletten.
Totalt hopplöst att kissa, gick inte alls.
Fick sova ett tag till och blev sen inrullad på mitt rum.
Sov, sov, sov.

Vaknade efter en 4 timmar eller nåt och gick på toa, nu gick det att klämma fram lite grann i alla fall.
Frågade om jag fick ta på mig mina egna kläder och det fick jag.
Passade på att kika på magen - jodå, även om jag inte kände nåt så satt där 5 plåsterlappar på magen.
Fick lite dricka och smärtstillande i dropp.
Tog flera promenader runt i korridoren med sällskap av personal.

Klockan 8 släckte de ner och sa gonatt efter att ha gett oss några tabletter att ta vid behov.
Både jag och min rumskamrat somnade snabbt.
Men sen sov jag väldigt lätt, jag hade ju sovit hela eftermiddagen.
Vaknade så fort hon vände sig i sängen, och det gjorde hon för jämt...
Tog mina tabletter vid halv tre på natten och försökte sova lite till.

Kvart över 7 blev vi väckta, nu är det dags att göra sig i ordning för frukost.
Gick upp, bytte om, gick på toa och borstade tänderna och väntade på frukosten.
Vi var 8 st som skulle äta frukost, varav 6 opererade dagen innan.
De 2 andra hade drabbats av komplikationer och hade varit där någon dag redan.
Vi var 5 kvinnor och 3 män som försökte få i oss 1,5 dl naturell yoghurt på 30 minuter - jag tror inte någon av oss riktigt lyckades.

Magen kändes lite öm, men det gjorde inte ont.
Personal kom och frågade om någon ville lämna ifrån sig sin säng än, till de nya patienterna.
Inte jag i alla fall, jag och min rumskamrat gick in och la oss igen och sov någon timme till.
Vaknade igen, hysat pigg och sa att de kunde ta min säng nu, sen packade jag mina grejer och gick ut i matsalen och satte mig med de andra som satt där.
Klockan 12 kom läkaren och gav oss våra brickor och papper och höll en kort redogörelse om vad han gjort och om vad vi skulle tänka på hädanefter.
Sen var vi fria att åka hem.

Jag bad om sjukresa hem och 1,5 timme senare kom en taxi och hämtade mig.
100 kr hela vägen hem från Kristianstad, det är inte illa...

Väl hemma möttes jag va glada rop från vägen (de kom precis med mamma på väg hem från dagis): "MAMMA, MAMMA!"
Jag satte mig på huk och de kom springande i full fart och slängde sig i min famn - mina ljuvliga pojkar!
Emil sa att han saknat mig jättemycket och Axel sa att han trott att mitt hjärta skulle stanna och att jag också skulle dö som deras pappa.
Vi kramades igen och när jag reste mig för att gå in med dem tittade Emil på mig och sa: "Men mamma, skulle inte doktorn göra så du blir smal?"
Jag fick förklara att det inte gick riktigt så snabbt att bli smal...

Allt har gått bra sen hemkomsten, jag kämpar med att få i mig tillräckligt med vätska och behöver inte ta mycket smärtstillande, nästan ingenting faktiskt.
Jag tar inför natten för att få sova, men över lag har jag inte ont, känns lite ömt i magen bara.
Förutom efter dammsugningen idag, det var nog inte så bra att dammsuga bara några dagar efter op - det kändes rejält och jag fick ta tabletter mot smärtan.
Två kilo till har försvunnit så enligt morgonens vägning har jag nu tappat 11 kilo.

lördag, december 20, 2008

Ensam

Jag känner mig så ensam.
Jag vet att familj och vänner finns här för mig - men Fredrik finns inte här.
Utan honom är jag ensam.

Vinden river i huset och träden utanför, jag sitter här lördag kväll, ensam, med två sjuka barn och 5 hål i magen.

Började titta på en film, men gick upp när Axel började yra.
Gick in till honom.
"Hej mamma, jag står på händer."
"Står du på händer?"
"Ja, och jag drömmer om pappa. Pappa finns ju i hjärtat, och i hjärnan och i hela kroppen."

Sen tog jag tempen på honom, 40,5 grader...
Ny Ipren.
Gick ner igen och bad Axel komma ner när han började kalla på mig.
Han satt hos mig i soffan en stund, drack lite vatten.
Sen kräktes han tills han var fullkomligt ut- och invänd - som tur var hann vi in på toaletten.
Fortfarande het som en kamin.
Gav honom Panodil istället.

"Mamma, får jag sova i din säng?"
"Klart du får, vännen."

Installerade oss i sängen, ville ligga hos honom tills han somnade.
Han var så orolig, kollade hela tiden att jag var där.
"Mamma, var är Emil?"
"Han sover i sin säng."
Två minuter senare.
"Mamma, var är Emil?"
"Han sover i sin säng."
Ytterligare en minut.
"Mamma, var är Emil?"
"Han sover i sin säng."
"Jag vill att han ska sova här hos oss."

Så jag gick in till Emil och väckte honom försiktigt.
"Kom älskling"
"Va ska jag?"
"In i mammas säng."
"Okej."
Han tog mig i handen (jag får ju inte lyfta efter op, annars hade jag burit honom) och vi gick in.
Ända framme vände han.
"Jag ska bara hämta nåt."

Sen kom han tillbaka med en hård liten gubbe som han hittade tidigare i kväll, som han innan dess varit av med i flera veckor - den skulle han ha i sängen!

Axel kollade så att Emil la sig ned, sen vände han sig om och började andas i lugn takt.
Nu sover de tryggt därinne, i vår stora säng.
Jag tror vi trivs bäst så, alla tre nu.
Förutom min natt på sjukhuset och de två nätter som gått nu så har vi sovit tillsammans sedan Fredrik dog - och jag tror vi alla tre behöver det ett tag till.

Tillsammans är vi inte riktigt lika ensamma och vilsna.

torsdag, december 18, 2008

Hemma

Jag är hemma igen.
Allt har gått bra.
Jag är lite mör, men mår bra.

Berättar mer senare när jag orkar.

onsdag, december 17, 2008

Op-dags

Jaha, idag är det dags.
Om en stund beger vi oss till sjukhuset och i eftermiddag blir jag opererad.
Jag hoppas vara hemma redan i morgon, men det kan oxå bli fredag.

Jag är lite nervös och sönderskrubbad av sex duschar med bakteriedödande tvål...

Funderar på om jag verligen behöver göra det här - men svaret är ju: JA!
Det måste jag.

På återseende.

tisdag, december 16, 2008

Den sista vilan

Nu är Fredrik lagd till sin sista vila.
Idag klockan 14 sänktes hans urna ner i marken till ljudet av tårar som faller.
Nu är han borta på riktigt, nu finns han inte kvar på jorden.

Pågarna var med och de ställde massor av frågor, det är skönt att de frågar så att de kan få svar på sina undringar.
Vi satte alla varsin ros vid hans grav, nu har vi en plats att gå till när saknaden blir för stor.

Jag saknar honom så.
Jag älskar honom så.

Jordbävning

Är det nån mer än jag och pågarna som kände hur allt skakade vid 6.20 idag?
Jag och Emil vaknade samtidigt av ett muller, det hördes hur det knakade i hela huset och hela huset och sängen skakade och jag hörde hur glasen skallrade nere i vitrinskåpet.
Axel vaknade han med och bägge två var rädda:
Mamma, varför skakar det?

Läskigt...

lördag, december 13, 2008

Vilsen som ett barn

Jag känner mig vilsen som ett barn ibland.

Idag är det Lucia.
Till idag har vi alltid köpt granen som Fredrik och jag tillsammans valt ut.
Idag klär han den med den gamla ljusslingan från hans mormor, tillsammans sätter vi dit kulor i rött och guld och sen sätter han dit sin mormors gamla vackra spira i toppen.

Sen sätter vi ut tomtarna.
Fredrik placerar ut sina favoriter, jag sätter ut de andra.
Fredrik har satt på julmusik i stereon.

Idag är det första Lucia utan Fredrik.
Vi har ingen gran.
Tomtarna och pyntet ligger på vinden för att jag inte vågar klättra upp där.
Stereon är tyst, jag vill inte ta ut skivan som han sist spelade i den.

Glädjen är borta.

fredag, december 12, 2008

Tom

Jag känner mig tom.
Alldeles fullständigt tom.
Inga tankar.
Inga känslor.
Bara tomhet.

Jag undrar hur länge hans doft finns kvar i de tröjor han använt?
Vad ska jag göra då?
När jag inte ens kan känna hans doft längre?

lördag, december 06, 2008

En månad av sorg

En månad har redan gått.
En månad sedan han rörde vid mig.
En månad sedan han pratade med mig.
En månad sedan vi skrattade ihop.
En månad sedan mitt liv kollapsade runt omkring mig.
En hel jäkla månad utan Fredrik.

Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta utan honom.
Jag saknar honom så, hans djupa röst, hans varma kropp, hans ansikte som jag känner så väl, hans underbara skratt, hans vackra händer, hans förbannade jäkla humör.
Jag älskar honom.

Han fattas mig.

onsdag, december 03, 2008

Operation

Nu är det snart dags.
Jag "flyter" för fullt här hemma med Naturdiet och Modifast.
Det är dags för operation den 17:e december!
5,5 kilo är tappade redan.

Det känns skönt att ha detta att fokusera på i vårt känslomässiga kaos.
Det känns skönt att inte behöva vänta längre - nu när pågarna bara har mig kvar så är operationen viktigare än någonsin.
Jag måste försöka bli så sund och hälsosam som möjligt för deras skull, och för min egen förstås.
Jag måste göra allt för att de ska få behålla mig så länge som möjligt.

"Vill du ha en sån här, mamma?" frågade Emil häromdagen och höll upp en pepparkaka.
Innan jag hann säga "Nej, tack" sa han:
"Haha, det får du inte för du får inte äta för doktorn!"

Tack för den...
Älskade lille skitunge.

---

Jag var hos psykologen igår och det kändes bra, jag fick bekräftat att jag inte är knäpp i huvuder utan en helt normal sörjande människa.
Jag kommer att fortsätta gå hos honom ett tag eftersom förutom allt som redan varit så kan operationen och viktnedgång ställa till med besvär i psyket.
Hjärnan hänger inte alltid med kroppen när man går ner i vikt så snabbt som jag hoppas göra.

Stora kramar tillbaka till er underbara vänner och okända som bryr er om oss.

måndag, december 01, 2008

Saknad

Begravningen blev vacker, ljus och stilla.
Men fruktansvärd, vidrig och outhärdlig.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag saknar honom så att det gör ont.
Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom.
Min älskade, min bäste vän, mitt allt.

Det enda som håller mig uppe är våra barn, dessa två underverk som är så lika sin far.
Jag ser honom i dem varenda sekund.
De saknar honom så och jag kan bara säga att han älskar dem, att jag saknar honom jag med och hålla dem i min famn.

Fan.
Man ska inte bli änka vid 35.
Man ska inte förlora sin pappa när man bara är 4 år.
Hur fan kan det få lov att hända?