Jag funderar mycket nu - på allt möjligt.
Pågarnas ena fröken är gravid, nu syns det så tydligt att jag vågade kommentera det utan att riskera få en fet smäll.
Jag vet ju själv att man kan gå runt med mage som nästan skulle kunna vara en gravidmage...
Hon är lika gammal som jag och F, och väntar barn nummer 3.
Jag antar att jag känner klockan ticka...
Jag blir ju inte yngre.
Men vill jag ha fler egentligen?
Jag är nog inte helt säker alltid.
Samtidigt så sörjer jag att inte få vara med om det igen, att inte få vara gravid igen, få börja om med en liten, ett nytt liv.
Det är ju just det man går miste om som tvillingmamma.
Att få börja om med barn nummer två...
Nummer 1 och 2 klaras ju av på samma gång.
Men tänk, en liten bebis!
En lillasyster!
För jo, visst önskar jag mig en liten flicka oxå.
En lillebror hade blivit lika älskad han förstås, men ändå.
Men visst, det är ju praktiskt med 2.
2 barn, 2 föräldrar.
3 sovrum, perfekt.
Lagom plats i bilen.
Och vi vet ju inte ens om vi kan få fler barn.
Det var mot alla odds som vi lyckades göra pågarna, våra mirakel!
Pallar jag gå och längta igen, misslyckas varje månad, sörja barnet som inte vill bli till?
Och hur länge vågar man vänta med att börja försöka, när det blev 6 års väntan på pågarna?
Och tänk om det blir 2 igen?
Visst, vi har vanan inne och det hade ju varit stencoolt med dubbla tvillingpar.
Men jag har svårt att se mig själv som 4-barnsmor...
Men jag vill ju få börja om, vara med om miraklet igen, att få känna hur magen växer, hur det buffar därinne.
Jag har aldrig varit så lycklig, så lugn, så rofylld, som när jag var gravid med pågarna.
Så stolt över min kropp, över vad den kunde uträtta!
Men nej, inte riktigt ännu ändå, mina söner ska få lov att vara små ett tag till, få vara ensamma om mamma och pappa ännu ett tag - de får dela på vår uppmärksamhet tillräckligt som det är.
Lite större kan de allt få bli innan vi börjar prata allvarligt om syskon.
torsdag, augusti 31, 2006
onsdag, augusti 30, 2006
måndag, augusti 28, 2006
"terapi"
Även om det är vila jag behöver så är det ju inte kroppsvila först och främst, utan mer sinnesro.
Så i morse gick jag först och lämnade pojkarna på dagis, sen hem och åt frukost och sen satte jag mig i bilen och körde ut till Bokskogen!
Parkerade bilen vid ett ställe med motionsslingor och sen gick jag in i den vackra bokskogen.
En liten bit in i skogen stod jag plötsligt öga mot öga med en hjort - hon stod bara 3 meter ifrån mig!
Jag ville inte skrämma henne så jag tog inte kort på henne och efter att vi tittat på varann nån minut så kom en person bakom mig på stigen och skrämde bort henne.
Det var så skönt att gå där, ensam men ändå inte ensam, eftersom det var många motionärer (pensionärer) ute på samma slingor.
Jag stannade till då och då för att fotografera där det var extra vackert - de foton man ofta inte har ro till att ta när pågarna är med!
Så i morse gick jag först och lämnade pojkarna på dagis, sen hem och åt frukost och sen satte jag mig i bilen och körde ut till Bokskogen!
Parkerade bilen vid ett ställe med motionsslingor och sen gick jag in i den vackra bokskogen.
En liten bit in i skogen stod jag plötsligt öga mot öga med en hjort - hon stod bara 3 meter ifrån mig!
Jag ville inte skrämma henne så jag tog inte kort på henne och efter att vi tittat på varann nån minut så kom en person bakom mig på stigen och skrämde bort henne.
Det var så skönt att gå där, ensam men ändå inte ensam, eftersom det var många motionärer (pensionärer) ute på samma slingor.
Jag stannade till då och då för att fotografera där det var extra vackert - de foton man ofta inte har ro till att ta när pågarna är med!
lördag, augusti 26, 2006
Våra dagar på Hanö
Nu är vi hemma igen efter några UNDERBARA dagar på vackra Hanö! Vilken fantastisk natur - helt otroligt vackert!
Resan började måndag morgon långt nere i Skåne. "Neeej, mamma - inte åka bil - E A åka BÅT!" "Nej, vi måste köra bil till båten..." "NEJ, åka BÅT A J uja (stuga)" Långt om länge gick de med på att vi var tvungna att köra bil för att komma till båten! Väl framme vid hamnen var de alldeles stissiga av upphetsning: "åka båt, åka båt, åka båt!!!" "Var båt? Båt borta!" Till slut kom båten in till hamnen: "JAAAAAA, mamma, titta, KOOOOR (stor) båt!!!" "Jaaa, ÅKA BÅT!!!"
Väl på båten satt de som små tända ljus och tittade sig storögt omkring. När båten började köra vinkade de och sa: "Hejdå bilen! Hejdå hamlamnlen (hamnen)!" Efter att de konstaterat att det var mycket vatten överallt runt båten upprepade de hela båtresan: "E A trilla att (vatten) nej - vi sitta båt inne" Lite nervösa trots upphetsningen!
På Hanö möttes vi av pågarnas favoriter, de fick syn på dem redan inne i båten innan den stannade och skrek i kör ända tills de kommit av: "Hej A J! HEEEEEEJ A J! Vi är här!!!" Lyckan var total!
Deras stuga var jättefin och vi fick överta stora sovrummet med "dubbelsängen" (2 enkelsängar med träram så det var hårda brädor i mitten). Pågarna fick sova i en säng och jag i den andra, deras far fick snällt ligga på madrass på golvet! Vagnen hade fått stanna hemma, vi var förvarnade om att det inte direkt var vagnterräng över hela ön. Det blev vi snart varse på våra promenader! Men vilken underbar natur! Stenar överallt, bergsklippor som stack upp mellan grästuvorna, platta ibland, höga och farliga ibland.
Första dagen tog vi en promenad på en timme mitt på dagen, pågarna gick själv nästan hela tiden! De är sååå duktiga på att gå! Och utan blöja dessutom! Det gick utmärkt att kissa på stenar och buskar längs med stigen! Mot eftermiddagen till ville vi gå och bada, och letade upp närmsta badplats. Det blev inget bad. Stranden var ockuperad av ett svanpar med ungar, pappa svan vaktade noga sin familj... Vi fick vara nöjda med en kvällspromenad!
Andra dagen gav vi oss iväg mot grottorna som jag sett en skylt till dagen innan. Stigen började lovande - tusentals stenar huller om buller, perfekta att snubbla på... Efter en stund öppnade landskapet upp sig, stora platta klippor som sträckte sig mot havet en bit bort - så vackert. Stigen vände dock åt ett annat håll... Eller stig och stig, snarare var vi endast vägledda av rödmålade pilar och streck på klipporna med jämna mellanrum, hur man skulle ta sig mellan dem fick man själv lista ut. Vi klättrade, hoppade, upp och ner mellan höga stenbumlingar, pågarna fick langas mellan oss, liksom hundarna som inte vågade hoppa när det var för högt!
På ett ställe trodde vi knappt att det var sant, vi skulle över en spricka i klippan som var säkert 7-8 meter djup! Sen hoppa en meter nedåt för att komma till nästa klippblock! Sen klättra en och en halv meter upp till nästa platå! Hela tiden var pågarna vid gott mod, de höll stadigt i varsin hand och försökte glatt klättra så gott de kunde, inte en antydan till gnäll en enda gång! "Jag foppa (hoppa) mamma!" sa E glatt och hoppade som en stenget mellan stenarna, med ett stadigt tag om mammas hand! Vi kom fram till slut, grottorna var små mellanrum under två stora stenbumlingar... Men jaja, vi hade ju fått spänning på vägen dit i alla fall!
Vi insåg dock att vi aldrig skulle klara av att ta oss tillbaka samma väg vi kom, det hade varit för många höga hopp nedåt, som vi aldrig skulle kunna ta oss uppför igen med både småbarn och hundar. Så vi fick leta andra vägar hemåt, utan "stig"! Efter en hel del klättrande och hoppande till kom vi fram till bättre terräng och kunde sen lätt ta oss upp mot stigen hemåt igen! Men vilket äventyr!
På eftermiddagen provade vi badplatsen igen och nu var svanfamiljen borta så vi kunde bada lite. Läs doppa fötterna! E stortjöt efter att en våg rullat över hans tår, så han gick och satte sig på en bänk och tittade på istället. Men A ville i vattnet, han sprang länge fram och tillbaka och kastade stenar i vattnet! Doppa sig ville han INTE, han tyckte tången var läskig!
Hela tiden har de varit blöjfria på dagarna (utom vid vilan) - de har blivit superduktiga! Oftast säger de själv ifrån att de behöver kissa, har de för roligt måste vi påminna. Bägge två föredrar att kissa utomhus numera, men A har gjort det till en konst. Skulle han kissa på pottan tog han den under armen, gick ut på den stora långa balkongen och satte sig allra längst bort i hörnan och tittade ut över "ägorna" medan han uträttade sina behov! Ville han kissa ute valde han en sten eller buske långt borta och sa till den som var med att gå bort, han ville vara ensam! Sen stod han där och filosoferade medan han väntade på strålen!
Sova middag i säng istället för vagn har oxå gått över förväntan, jag var beredd att skippa middagsvilan helt, men det funkade faktiskt helt okej. Antagligen för att de var helt slut av alla våra mödosamma promenader! Det gick alltså alldeles utmärkt att ge sig iväg några dagar utan vagn, det var med vissa tvivel vi bestämde oss för att prova. De börjar visst bli väldigt stora och duktiga pojkar, mina små busar!
Resan började måndag morgon långt nere i Skåne. "Neeej, mamma - inte åka bil - E A åka BÅT!" "Nej, vi måste köra bil till båten..." "NEJ, åka BÅT A J uja (stuga)" Långt om länge gick de med på att vi var tvungna att köra bil för att komma till båten! Väl framme vid hamnen var de alldeles stissiga av upphetsning: "åka båt, åka båt, åka båt!!!" "Var båt? Båt borta!" Till slut kom båten in till hamnen: "JAAAAAA, mamma, titta, KOOOOR (stor) båt!!!" "Jaaa, ÅKA BÅT!!!"
Väl på båten satt de som små tända ljus och tittade sig storögt omkring. När båten började köra vinkade de och sa: "Hejdå bilen! Hejdå hamlamnlen (hamnen)!" Efter att de konstaterat att det var mycket vatten överallt runt båten upprepade de hela båtresan: "E A trilla att (vatten) nej - vi sitta båt inne" Lite nervösa trots upphetsningen!
På Hanö möttes vi av pågarnas favoriter, de fick syn på dem redan inne i båten innan den stannade och skrek i kör ända tills de kommit av: "Hej A J! HEEEEEEJ A J! Vi är här!!!" Lyckan var total!
Deras stuga var jättefin och vi fick överta stora sovrummet med "dubbelsängen" (2 enkelsängar med träram så det var hårda brädor i mitten). Pågarna fick sova i en säng och jag i den andra, deras far fick snällt ligga på madrass på golvet! Vagnen hade fått stanna hemma, vi var förvarnade om att det inte direkt var vagnterräng över hela ön. Det blev vi snart varse på våra promenader! Men vilken underbar natur! Stenar överallt, bergsklippor som stack upp mellan grästuvorna, platta ibland, höga och farliga ibland.
Första dagen tog vi en promenad på en timme mitt på dagen, pågarna gick själv nästan hela tiden! De är sååå duktiga på att gå! Och utan blöja dessutom! Det gick utmärkt att kissa på stenar och buskar längs med stigen! Mot eftermiddagen till ville vi gå och bada, och letade upp närmsta badplats. Det blev inget bad. Stranden var ockuperad av ett svanpar med ungar, pappa svan vaktade noga sin familj... Vi fick vara nöjda med en kvällspromenad!
Andra dagen gav vi oss iväg mot grottorna som jag sett en skylt till dagen innan. Stigen började lovande - tusentals stenar huller om buller, perfekta att snubbla på... Efter en stund öppnade landskapet upp sig, stora platta klippor som sträckte sig mot havet en bit bort - så vackert. Stigen vände dock åt ett annat håll... Eller stig och stig, snarare var vi endast vägledda av rödmålade pilar och streck på klipporna med jämna mellanrum, hur man skulle ta sig mellan dem fick man själv lista ut. Vi klättrade, hoppade, upp och ner mellan höga stenbumlingar, pågarna fick langas mellan oss, liksom hundarna som inte vågade hoppa när det var för högt!
På ett ställe trodde vi knappt att det var sant, vi skulle över en spricka i klippan som var säkert 7-8 meter djup! Sen hoppa en meter nedåt för att komma till nästa klippblock! Sen klättra en och en halv meter upp till nästa platå! Hela tiden var pågarna vid gott mod, de höll stadigt i varsin hand och försökte glatt klättra så gott de kunde, inte en antydan till gnäll en enda gång! "Jag foppa (hoppa) mamma!" sa E glatt och hoppade som en stenget mellan stenarna, med ett stadigt tag om mammas hand! Vi kom fram till slut, grottorna var små mellanrum under två stora stenbumlingar... Men jaja, vi hade ju fått spänning på vägen dit i alla fall!
Vi insåg dock att vi aldrig skulle klara av att ta oss tillbaka samma väg vi kom, det hade varit för många höga hopp nedåt, som vi aldrig skulle kunna ta oss uppför igen med både småbarn och hundar. Så vi fick leta andra vägar hemåt, utan "stig"! Efter en hel del klättrande och hoppande till kom vi fram till bättre terräng och kunde sen lätt ta oss upp mot stigen hemåt igen! Men vilket äventyr!
På eftermiddagen provade vi badplatsen igen och nu var svanfamiljen borta så vi kunde bada lite. Läs doppa fötterna! E stortjöt efter att en våg rullat över hans tår, så han gick och satte sig på en bänk och tittade på istället. Men A ville i vattnet, han sprang länge fram och tillbaka och kastade stenar i vattnet! Doppa sig ville han INTE, han tyckte tången var läskig!
Hela tiden har de varit blöjfria på dagarna (utom vid vilan) - de har blivit superduktiga! Oftast säger de själv ifrån att de behöver kissa, har de för roligt måste vi påminna. Bägge två föredrar att kissa utomhus numera, men A har gjort det till en konst. Skulle han kissa på pottan tog han den under armen, gick ut på den stora långa balkongen och satte sig allra längst bort i hörnan och tittade ut över "ägorna" medan han uträttade sina behov! Ville han kissa ute valde han en sten eller buske långt borta och sa till den som var med att gå bort, han ville vara ensam! Sen stod han där och filosoferade medan han väntade på strålen!
Sova middag i säng istället för vagn har oxå gått över förväntan, jag var beredd att skippa middagsvilan helt, men det funkade faktiskt helt okej. Antagligen för att de var helt slut av alla våra mödosamma promenader! Det gick alltså alldeles utmärkt att ge sig iväg några dagar utan vagn, det var med vissa tvivel vi bestämde oss för att prova. De börjar visst bli väldigt stora och duktiga pojkar, mina små busar!
fredag, augusti 25, 2006
Uppdatering
Hade skrivit ett långt inlägg när A tryckte på den lilla röda knappen på förlängningssladdens dosa där alla datorsladdar är kopplade...
Så, shit happens - det blir en kortversion istället.
Jag är sjukskriven ytterligare 3 veckor till att börja med, för utbrändhet, inte depression.
Har haft en värstingförkylning till råga på allt, men börjar känna att skallen är mindre snorfylld nu.
E har hostat väldigt, fick Lepheton och efterföljande nässelutslag...
A sa att han var sjuk i morse, trams, sa jag.
Efter middagsvilan vaknade han med 39,1 graders feber - så jag fick skämmas.
Ikväll blir det pizza och möjligen en hyrfilm, har huvudvärk och är helt slut efter kuratorbesöket idag.
Det är skönt att prata av sig, men jobbigt...
Så, shit happens - det blir en kortversion istället.
Jag är sjukskriven ytterligare 3 veckor till att börja med, för utbrändhet, inte depression.
Har haft en värstingförkylning till råga på allt, men börjar känna att skallen är mindre snorfylld nu.
E har hostat väldigt, fick Lepheton och efterföljande nässelutslag...
A sa att han var sjuk i morse, trams, sa jag.
Efter middagsvilan vaknade han med 39,1 graders feber - så jag fick skämmas.
Ikväll blir det pizza och möjligen en hyrfilm, har huvudvärk och är helt slut efter kuratorbesöket idag.
Det är skönt att prata av sig, men jobbigt...
måndag, augusti 21, 2006
Gott och blandat, med lite sura bitar
I lördags var vi och spelade fotbollsgolf utanför Ystad. Det är väl fjärde året i rad nu som vi spelar, tror jag, och fjärde banan vi provar! I år har det bara blivit den här enda gången, de andra åren har vi hunnit med några gånger varje sommar! För alla skåningar som inte provat på det här än så vill jag slå ett extra slag för fotbollsgolfen på VEN - den absolut bästa banan vi provat, och i fantastisk miljö, bara Ven i sig är ju värt ett besök!
Det här året var pågarna stora nog att få en egen boll de med, gissa om det var 2 stolta pågar som gick med varsin boll i famnen! De blev dock lite sura en stund senare när de insåg att vi inte skulle spela vid fotbollsmålen utan på ändra konstiga ställen utan några mål alls... Insåg att de nog fått se en hel del fotboll på tv eftersom de visste precis hur det ska va - fotboll spelar man vid fotbollsmålen!
Första banorna var jätteroliga, de sparkade för fullt hit och dit och på allas bollar och när pappas boll la sig i bunkern var de förstås tvungna att sparka ner sina bollar där med - man måste ju göra som pappa gör! Efter en timme (med 3 st 2,5-åringar och en 8-åring med på banorna går det INTE snabbt) var de dock rejält trötta på det och uppskattade mer traktorn som var hinder på en bana och hästvagnen på en annan bana. A lämnade oss och satte sig på fotbollsplanen en stund, alldeles ensam satt han där och filosoferade!
Efter 9 hål gav kvinnor och barn upp och åkte hem och lämnade männen att ensamma spela de sista 9 hålen... Hemma i A & J:s hus blev det filmtajm för de 4 ungarna och vi 3 bästisar ordnade maten, snackade "skit" och njöt av att vara utan våra karlar en stund! En timme senare kom männen hem, maken min hade vunnit så han var odräglig förstås! Det bjöd jag på, jag har vunnit 2 av 4 år!
Sen satte vi oss till bords coh det bjöds på kräftor, räkor, Jansson, Västerbottenpaj och så kycklingspett till mig. A ville inte vara sämre än någon annan så han satte på sig kräfthatten och behöll den på under hela måltiden! E skulle INTE ha hatt och kräftan som landade på hans tallrik blev han livrädd för, stackarn! Men frossade i räkor gjorde de, som de gourmeter de är - de delade på nästan 400 gram färdigskalade räkor!
Det går ju inte att missa något så sova skulle de INTE göra - flickvännen J somnade tidigt framför ännu en film, men inte de - de skulle sitta och festa på "ostbojar" (ostbågar) hos oss vuxna! Klockan 23 var de vidriga (får man säga så? ja, för det var de!), bägge skrek och grät och slogs i mitt knä, bägge två skulle förstås sitta i mammas knä men ingen av dem ville dela med sig av mamma till brorsan...
Till slut gick de med på att sitta på var sida om mig i soffan och luta sig mot mig och där somnade de sen när klockan var 23,30! Behöver jag nämna att de var helt slut hela söndagen?
Idag, måndag, vaknade de klockan 5. Jätteskoj när de ska vara på dagis klockan 9 och borde ha sovit minst till klockan 6,30. E vaknade med en skrällande hosta, självklart... De har ju varit friska hela sommaren så nu är det dags att bli sjuk igen när dagis och jobb börjar igen. Men han har ingen feber så det blev en dos Bricanyl och en flaska välling, sen kände han sig mycket bättre.
Klockan nio kom vi så till dagis - 2 stora killar som GÅTT till dagis med varsin ryggsäck på ryggen och UTAN BLÖJA! Ryggsäcken är full med kalsonger och byxor! Jag berättade för M att de brukar sova middag med blöja och hon frågade om den var torr när de vaknade, "jo" sa jag, "det är den ju i stort sett alltid" - och då sa hon att de varit vågliga med de andra som slutat under sommaren och att hon tyckte att pågarna oxå skulle prova sova utan blöja! De har dessutom köpt in en potta till varje barn som försetts med barnets foto - eftersom praktiskt taget alla 14 barn är födda 04 så är det många som pottränats i sommar! Och jag förstår att personalen är trötta på blöjor - de har inte haft ett enda barn utan blöja innan sommaren, så det känns skönt att de oxå är helt inställda på att blöjan ska bort och ställer upp till 100%!
Det var förresten 2 LYCKLIGA killar som sprang in och började leka med de andra barnen idag! Efter 7 veckor hemma har de verkligen saknat dagis och brydde sig inte om att det var i nya lokaler nu! Vi har ju varit och hälsat på som hastigast 2 ggr och gått förbi nya dagiset många gånger så de hade ju full koll på att det här var nya dagiset och att nästan alla "gamla" barn och fröknar skulle vara där!
För min egen del så blir det inget jobb fast semestern är slut. Jag har i samråd med kurator (i fredags) sjukskrivit mig hela veckan och ska få en läkartid den här veckan för ev medicinering och ev fortsatt sjukskrivning. Efter att ha ignorerat kroppens signaler allt för länge "tog jag slut" förra veckan. Jag fick en tid hos kurator i fredags och satt och grät hos henne i en timme och fick "diagnos" depression.
Några kommer kanske ihåg att jag hade det väldigt jobbigt på mitt gamla jobb innan jag slutade och det har varit en tuff vår på nya jobbet, med mycket jobbigt i kombination med konstant vabbande. Jag trodde i min enfald att semestern skulle "bota" mig, men det har istället bara gått utför och nu gick det bara inte längre, det är länge sen jag fungerade som människa. Bra skådespelare är jag tydligen, ingen runt omkring har förstått hur jag mått och det är så skönt att äntligen våga berätta hur jag mår/har mått för familj och vänner. Nu ska jag njuta av att få vara alldeles ensam, att få rå om min egen tid några timmar varje dag.
Ja, gud vet att man inte är bortskämd med egen tid!
Det här året var pågarna stora nog att få en egen boll de med, gissa om det var 2 stolta pågar som gick med varsin boll i famnen! De blev dock lite sura en stund senare när de insåg att vi inte skulle spela vid fotbollsmålen utan på ändra konstiga ställen utan några mål alls... Insåg att de nog fått se en hel del fotboll på tv eftersom de visste precis hur det ska va - fotboll spelar man vid fotbollsmålen!
Första banorna var jätteroliga, de sparkade för fullt hit och dit och på allas bollar och när pappas boll la sig i bunkern var de förstås tvungna att sparka ner sina bollar där med - man måste ju göra som pappa gör! Efter en timme (med 3 st 2,5-åringar och en 8-åring med på banorna går det INTE snabbt) var de dock rejält trötta på det och uppskattade mer traktorn som var hinder på en bana och hästvagnen på en annan bana. A lämnade oss och satte sig på fotbollsplanen en stund, alldeles ensam satt han där och filosoferade!
Efter 9 hål gav kvinnor och barn upp och åkte hem och lämnade männen att ensamma spela de sista 9 hålen... Hemma i A & J:s hus blev det filmtajm för de 4 ungarna och vi 3 bästisar ordnade maten, snackade "skit" och njöt av att vara utan våra karlar en stund! En timme senare kom männen hem, maken min hade vunnit så han var odräglig förstås! Det bjöd jag på, jag har vunnit 2 av 4 år!
Sen satte vi oss till bords coh det bjöds på kräftor, räkor, Jansson, Västerbottenpaj och så kycklingspett till mig. A ville inte vara sämre än någon annan så han satte på sig kräfthatten och behöll den på under hela måltiden! E skulle INTE ha hatt och kräftan som landade på hans tallrik blev han livrädd för, stackarn! Men frossade i räkor gjorde de, som de gourmeter de är - de delade på nästan 400 gram färdigskalade räkor!
Det går ju inte att missa något så sova skulle de INTE göra - flickvännen J somnade tidigt framför ännu en film, men inte de - de skulle sitta och festa på "ostbojar" (ostbågar) hos oss vuxna! Klockan 23 var de vidriga (får man säga så? ja, för det var de!), bägge skrek och grät och slogs i mitt knä, bägge två skulle förstås sitta i mammas knä men ingen av dem ville dela med sig av mamma till brorsan...
Till slut gick de med på att sitta på var sida om mig i soffan och luta sig mot mig och där somnade de sen när klockan var 23,30! Behöver jag nämna att de var helt slut hela söndagen?
Idag, måndag, vaknade de klockan 5. Jätteskoj när de ska vara på dagis klockan 9 och borde ha sovit minst till klockan 6,30. E vaknade med en skrällande hosta, självklart... De har ju varit friska hela sommaren så nu är det dags att bli sjuk igen när dagis och jobb börjar igen. Men han har ingen feber så det blev en dos Bricanyl och en flaska välling, sen kände han sig mycket bättre.
Klockan nio kom vi så till dagis - 2 stora killar som GÅTT till dagis med varsin ryggsäck på ryggen och UTAN BLÖJA! Ryggsäcken är full med kalsonger och byxor! Jag berättade för M att de brukar sova middag med blöja och hon frågade om den var torr när de vaknade, "jo" sa jag, "det är den ju i stort sett alltid" - och då sa hon att de varit vågliga med de andra som slutat under sommaren och att hon tyckte att pågarna oxå skulle prova sova utan blöja! De har dessutom köpt in en potta till varje barn som försetts med barnets foto - eftersom praktiskt taget alla 14 barn är födda 04 så är det många som pottränats i sommar! Och jag förstår att personalen är trötta på blöjor - de har inte haft ett enda barn utan blöja innan sommaren, så det känns skönt att de oxå är helt inställda på att blöjan ska bort och ställer upp till 100%!
Det var förresten 2 LYCKLIGA killar som sprang in och började leka med de andra barnen idag! Efter 7 veckor hemma har de verkligen saknat dagis och brydde sig inte om att det var i nya lokaler nu! Vi har ju varit och hälsat på som hastigast 2 ggr och gått förbi nya dagiset många gånger så de hade ju full koll på att det här var nya dagiset och att nästan alla "gamla" barn och fröknar skulle vara där!
För min egen del så blir det inget jobb fast semestern är slut. Jag har i samråd med kurator (i fredags) sjukskrivit mig hela veckan och ska få en läkartid den här veckan för ev medicinering och ev fortsatt sjukskrivning. Efter att ha ignorerat kroppens signaler allt för länge "tog jag slut" förra veckan. Jag fick en tid hos kurator i fredags och satt och grät hos henne i en timme och fick "diagnos" depression.
Några kommer kanske ihåg att jag hade det väldigt jobbigt på mitt gamla jobb innan jag slutade och det har varit en tuff vår på nya jobbet, med mycket jobbigt i kombination med konstant vabbande. Jag trodde i min enfald att semestern skulle "bota" mig, men det har istället bara gått utför och nu gick det bara inte längre, det är länge sen jag fungerade som människa. Bra skådespelare är jag tydligen, ingen runt omkring har förstått hur jag mått och det är så skönt att äntligen våga berätta hur jag mår/har mått för familj och vänner. Nu ska jag njuta av att få vara alldeles ensam, att få rå om min egen tid några timmar varje dag.
Ja, gud vet att man inte är bortskämd med egen tid!
tisdag, augusti 15, 2006
Utmaning
1. Min mamma …är klok och duktig på det mesta, hon är min trygghet och jag ringer henne alltid så fort jag behöver råd och stöd!
2. Min mormor …har alltid varit snäll och världens bästa, åldern och morfar har tyvärr gjort henne bitter på senare år.
3. Min morfar … var av det gamla gardet, jag älskade honom för att han var morfar, men egentligen var han sträng och levde livet uppassad av mormor som inte vågade/visste annat.
4. Min pappa …ställer alltid upp, hamnar ofta vilse, har lätt till tårar, men svårt att prata om känslor och är den klumpigaste jag känner förutom mig själv.
5. Min farmor …är inte min biologiska farmor, men min farmor var hon, hon var rund och glad men mer än så minnns jag inte.
6. Min farfar …dog innan jag föddes.
7. Jag ...får ofta höra att jag är klok, förutom det är jag kräsen, virrig, klumpig och ganska lat, ärlig, pålitlig och gör allt för min familj och mina vänner.
2. Min mormor …har alltid varit snäll och världens bästa, åldern och morfar har tyvärr gjort henne bitter på senare år.
3. Min morfar … var av det gamla gardet, jag älskade honom för att han var morfar, men egentligen var han sträng och levde livet uppassad av mormor som inte vågade/visste annat.
4. Min pappa …ställer alltid upp, hamnar ofta vilse, har lätt till tårar, men svårt att prata om känslor och är den klumpigaste jag känner förutom mig själv.
5. Min farmor …är inte min biologiska farmor, men min farmor var hon, hon var rund och glad men mer än så minnns jag inte.
6. Min farfar …dog innan jag föddes.
7. Jag ...får ofta höra att jag är klok, förutom det är jag kräsen, virrig, klumpig och ganska lat, ärlig, pålitlig och gör allt för min familj och mina vänner.
måndag, augusti 14, 2006
Vad kan mina 2,5-åringar?
Jaha...
Pågarna kan ju som bekant sina namn: förnamn, andranamn och efternamn, våra förnamn och andranamn, förnamn på mormor och morfar, farmor, farfar och förstås namn på alla de känner som tilltalas med namn.
De kan färgerna gul, blå, grön och röd.
De kan räkna till 4-5, sen kommer siffrorna huller om buller.
Men vi har aldrig ramsräknat med dem, utan vi brukar räkna äpplebitar, bananbitar, kexbitar etc och oftast är där bara 5-10 st!
De kan inga bokstäver, tror jag, det har vi aldrig försökt lära dem.
De vet hur gamla de är och kan visa det med fingrarna oxå.
Fast E brukar säga att han är 5 år.
"Jo, mamma" säger han och tittar bestämt på mig, "jag är 5"!
"Jag är stooor pojke!"
"Nej, mamma, E är oxå 2 år!" säger A då!
De pratar meningar med många ord, 7-8 ord utan problem.
De pratar inte rent, har många egna ord på saker och har absolut inte perfekta meningar.
Men ja, man kan prata med dem, de förstår allt man säger och de kan berätta saker som hänt på dagis och så, och vi förstår det mesta de berättar! ;)
De använder ord som "bredvid", "bakom", "under" och förstår deras innebörd.
De kan säkert en massa mer, men inget av det kommer jag på just nu!
Pågarna kan ju som bekant sina namn: förnamn, andranamn och efternamn, våra förnamn och andranamn, förnamn på mormor och morfar, farmor, farfar och förstås namn på alla de känner som tilltalas med namn.
De kan färgerna gul, blå, grön och röd.
De kan räkna till 4-5, sen kommer siffrorna huller om buller.
Men vi har aldrig ramsräknat med dem, utan vi brukar räkna äpplebitar, bananbitar, kexbitar etc och oftast är där bara 5-10 st!
De kan inga bokstäver, tror jag, det har vi aldrig försökt lära dem.
De vet hur gamla de är och kan visa det med fingrarna oxå.
Fast E brukar säga att han är 5 år.
"Jo, mamma" säger han och tittar bestämt på mig, "jag är 5"!
"Jag är stooor pojke!"
"Nej, mamma, E är oxå 2 år!" säger A då!
De pratar meningar med många ord, 7-8 ord utan problem.
De pratar inte rent, har många egna ord på saker och har absolut inte perfekta meningar.
Men ja, man kan prata med dem, de förstår allt man säger och de kan berätta saker som hänt på dagis och så, och vi förstår det mesta de berättar! ;)
De använder ord som "bredvid", "bakom", "under" och förstår deras innebörd.
De kan säkert en massa mer, men inget av det kommer jag på just nu!
lördag, augusti 12, 2006
deprimerad?
Vi mår bra, allihop.
Fast egentligen börjar jag undra om jag drabbats av depression.
Jag vet inte, jag har aldrig varit deprimerad så jag vet inte hur det är.
Jag får väl kanske försöka rycka upp mig, hur man nu gör det, snart börjar jag ju jobba igen efter semestern och på ny avdelning och allt, det går inte att vara sjuk då...
*suck*
Fast egentligen börjar jag undra om jag drabbats av depression.
Jag vet inte, jag har aldrig varit deprimerad så jag vet inte hur det är.
Jag får väl kanske försöka rycka upp mig, hur man nu gör det, snart börjar jag ju jobba igen efter semestern och på ny avdelning och allt, det går inte att vara sjuk då...
*suck*
torsdag, augusti 10, 2006
Kantera kändisskapet med tvillingar?
Mitt inlägg i "debatten":
Jag njöt i stora drag av uppmärksamheten mina två juveler väckte!J
ag tycker ju själv att de är världens sötaste små bebisar - klart jag vill visa upp dem för hela världen om de nu är intresserade!
Nästan all uppmärksamhet var ju faktiskt positiv: "åh, så söta", åh, titta - tvillingar, så söta, så lika" - men jag mötte oxå alla människor med ett leende.
Vänliga frågor svarade jag gärna på, jag fick ju prata om det bästa jag visste, mina barn!
Det enda som var tröttsamt var när man fick kommentaren: "Är det inte jobbigt? Visst är det jobbigt?"
Det enda jobbiga med att ha tvillingar var att alla frågade om det var jobbigt!
Jag upplevde aldrig att folk dök ner i vagnen, bara att de böjde sig framåt och tittade på sin höjd.
"Cirkuskänslan" var oxå sällsynt, det hände några enstaka gånger, men såna människor finns alltid, dem ignorerade jag.
För majoriteten av alla som tittade, kommenterade och stannade och pratade gjorde det ju för att de tyckte att mina barn var så söta, och för att de inte är vana vid tvillingar.
Det är något särskilt med tvillingar, alla får inte tvillingar, våra barn är speciella som är tvillingar - varför inte se det som något positivt istället!
JAG känner mig UTVALD, jag känner mig som en SUPERKVINNA, JAG har fått den stora ÄRAN att bli tvillingmamma!
Jag visar stolt upp mina mirakel för hela världen.
Och nu när de är 2,5 år gamla så kan jag känna saknaden av allas blickar och kommentarer - för tro inte att folk tittar lika mycket på era tvillingar när de blir större!
Det är tvillingbebisar som alla blir så fascinerade av!
Jag njöt i stora drag av uppmärksamheten mina två juveler väckte!J
ag tycker ju själv att de är världens sötaste små bebisar - klart jag vill visa upp dem för hela världen om de nu är intresserade!
Nästan all uppmärksamhet var ju faktiskt positiv: "åh, så söta", åh, titta - tvillingar, så söta, så lika" - men jag mötte oxå alla människor med ett leende.
Vänliga frågor svarade jag gärna på, jag fick ju prata om det bästa jag visste, mina barn!
Det enda som var tröttsamt var när man fick kommentaren: "Är det inte jobbigt? Visst är det jobbigt?"
Det enda jobbiga med att ha tvillingar var att alla frågade om det var jobbigt!
Jag upplevde aldrig att folk dök ner i vagnen, bara att de böjde sig framåt och tittade på sin höjd.
"Cirkuskänslan" var oxå sällsynt, det hände några enstaka gånger, men såna människor finns alltid, dem ignorerade jag.
För majoriteten av alla som tittade, kommenterade och stannade och pratade gjorde det ju för att de tyckte att mina barn var så söta, och för att de inte är vana vid tvillingar.
Det är något särskilt med tvillingar, alla får inte tvillingar, våra barn är speciella som är tvillingar - varför inte se det som något positivt istället!
JAG känner mig UTVALD, jag känner mig som en SUPERKVINNA, JAG har fått den stora ÄRAN att bli tvillingmamma!
Jag visar stolt upp mina mirakel för hela världen.
Och nu när de är 2,5 år gamla så kan jag känna saknaden av allas blickar och kommentarer - för tro inte att folk tittar lika mycket på era tvillingar när de blir större!
Det är tvillingbebisar som alla blir så fascinerade av!
måndag, augusti 07, 2006
Oturskillen
Han är förresten en riktig liten oturskille, min E.
Först var det ju smällen i pannan som han har märke efter fortfarande.
Dagen efter snubblade han på pallen när han skulle tvätta sig efter maten och slog munnen i kanten på vasken, slog upp ett stort sår på insidan och ett litet på utsidan av munnen.
Som om det inte var nog så blev han stucken av en geting idag!
Precis framför örat.
Som han skrek, min lille plutt.
Nu får det väl ändå vara nog?
Först var det ju smällen i pannan som han har märke efter fortfarande.
Dagen efter snubblade han på pallen när han skulle tvätta sig efter maten och slog munnen i kanten på vasken, slog upp ett stort sår på insidan och ett litet på utsidan av munnen.
Som om det inte var nog så blev han stucken av en geting idag!
Precis framför örat.
Som han skrek, min lille plutt.
Nu får det väl ändå vara nog?
söndag, augusti 06, 2006
E/R och tandborsten
Syrran har ju en liten pojke som är snart 6 månader gammal.
Pågarna är helt fascinerade av honom, och har alltid varit.
De pratar jämt om honom och när de ses så klappar de honom så försiktigt och pussar på honom.
E brukar säga att han heter R och är bebis ibland.
Konstigt nog alltid i samband med tandborstningen sista veckan!
När han heter R så gapar han stort och fint och jag kan utan problem borsta tänderna på honom.
När han är sig själv så biter han tag om tandborsten, vägrar gapa och suttar i sig tandkrämen på 3 sekunder.
Tandborstningen är en kamp som slutar i frustration, ilska och förtvivlan för oss bägge vareviga dag och har varit så länge han haft tänder.
Utom sista veckan när han bytt namn till R lagom till tandborstningen.
Det får en att börja undra...
Hmmm...
Jag kanske ska nöja mig med att vara tacksam över att vi kan borsta tänderna i lugn och ro numera?
Pågarna är helt fascinerade av honom, och har alltid varit.
De pratar jämt om honom och när de ses så klappar de honom så försiktigt och pussar på honom.
E brukar säga att han heter R och är bebis ibland.
Konstigt nog alltid i samband med tandborstningen sista veckan!
När han heter R så gapar han stort och fint och jag kan utan problem borsta tänderna på honom.
När han är sig själv så biter han tag om tandborsten, vägrar gapa och suttar i sig tandkrämen på 3 sekunder.
Tandborstningen är en kamp som slutar i frustration, ilska och förtvivlan för oss bägge vareviga dag och har varit så länge han haft tänder.
Utom sista veckan när han bytt namn till R lagom till tandborstningen.
Det får en att börja undra...
Hmmm...
Jag kanske ska nöja mig med att vara tacksam över att vi kan borsta tänderna i lugn och ro numera?
fredag, augusti 04, 2006
2,5-årskontroll - 4 aug 2006
Jaha, då var det avklarat. 2,5-årskontrollen med spräckt överläpp på den ena och spräckt panna (jaja, inte riktigt kanske...) på den andra. De skötte sig utmärkt i alla fall, mina älskade huliganer.
När vi kom in i hallen tog de själva av sig sandalerna och satte dem fint på plats när jag bad dem, gav mig kepsarna och rusade sen in i väntrummet till alla roliga leksaker! "Mamma, titta, många djur" sa E och började leka med bondgården. "Hjälp mig häst, mamma" sa A som ville rida på den stora gunghästen. De lekte och babblade på i ett! Jag såg att bvc-sköterskan kommit och ställt sig bakom hörnan och lyssnade på dem. Pågarna märkte ingenting, de lekte och babblade nonstop. Sen kom hon in och sa hej - det blev knäpptyst i rummet och de tittade på henne med stora ögon.
"Ja, det är så det brukar bli med 2-åriga pojkar" sa hon. "Därför stod jag och lyssnade på dem ett tag först." "Titta, jag har en bää" sa E till henne och visade lammet. "Jag rider ess (häst)" sa A. "Men det gäller visst inte de här pojkarna!" sa hon. De fortsatte leka och hon frågade E vad han hade för djur i bondgården, han rabblade upp några av dem och berättade hur vissa av dem lät. "Titta där är en ko" sa A som inte ville va sämre och såg en bild av en ko på väggen! "Myyy"
Vid väggen stod vågen, den hade en bild av Bamse. "Är det någon som vill stå på Bamse?" frågade hon. "Ja!" sa bägge i kör och trängdes för att komma upp först! "Ojdå, det brukar vara svårt att få upp barnen på vågen" sa L och skrattade.
A vägde (med jeans o t-shirt) 16,6 kilo! E vägde lite mindre, 16,2 kilo. Det innebär 3 kilo upp på 5 månader för A och 2 kilo upp för E. Det märks verkligen att de fått vara friska och fått äta ikapp allt de förlorade under all matvägran när de var så sjuka hela vintern! Nu ligger de fint på sin kurva igen! Sen var det dags för mätning, första gången stående. De ställde sig fint under mätstickan och stod alldeles stilla och blev mätta. E var lite orolig först för han hörde fel och trodde att L skulle ÄTA honom, inte MÄTA honom... Men när han såg hur hon gjorde med A var det okej, hon åt ju inte honom!
A var 93,5 cm och E 93 cm. Det är 3 cm för A och 2 för E på 5 månader.
Sen gick vi in på Ls rum allihop. Här fick de leka ännu mer. De fick servis som de skulle visa att de visste vad man gjorde med den, och de fick benämna olika saker som boll, bil, tåg, och dockkläder som E hittade i en väska. Det fixade de galant! De fick även sparka på en boll och hoppa. Sen fick de papper och kritor och imponerade genom att hålla kritorna i riktigt trefingergrepp! Jag förklarade att det var deras farfar som lärt dem en dag! De klottrade fint på papprena och E visade att han kan rita cirklar! A har inte kommit dit än, han ritade ormar, han!
Jag visade deras prickiga magar och ryggar, och sa att jag trodde det var tvättmedlet. Snarare sköljmedlet, trodde L, även om det är Sensitive. De är tydligen dessutom snustorra så jag fick recept på Miniderm och ska smörja dem minst en gång om dagen, över hela kroppen. Annars kan de utveckla eksem och A kan få fler mollusker, och det vill jag INTE!
Vi pratade lite medan de lekte. Pågarna är långt komna motoriskt, smidiga och duktiga! Språket är också bra, de har långa meningar och ord på det mesta även om inte alla ord är rena. "Kravet" vid 2,5 var att använda meningar på 2-3 ord och de säger mycket längre meningar än så hela tiden. Det är heller inget ovanligt att de inte pratar rent, inte förrän vid 4 "ska" man vara helt utan det. Det är så himla skönt att deras språk utvecklats så otroligt de sista 2 månaderna, innan var jag lite orolig för då var de lite sena. Men det bara formligen exploderade och har fortsatt i samma takt sen dess!
Med andra ord fick absolut mycket väl godkänt! När de sagt tack för klistermärkena de fick och vinkat hejdå trodde ja att vi skulle åka hem. Icke. Vi skulle stanna och leka med bondgården!
Till slut fick jag hem dem med lockande om Apoteket! Av någon anledning älskar de att få följa med på apoteket... Det blev ett stopp till efter Apoteket. Hos farmor i BRIO-butiken. Är man så duktig kan man väl få belönas med en alldeles egen bondgård?! Det blev en likadan som den på bvc och farmor "slängde med" ett helt traktorset oxå! Bondgårdsdjur har vi redan, även om de kanske är lite stora!
Efter lunch slocknade de i sina sängar, alldeles slut! E hade dock energi nog att smyga över till As säng och krypa in under hans täcke och somna där, tryggt bredvid brorsan.
I eftermiddag ska vi och hälsa på på nya dagiset! Spännande, tycker både jag och grabbarna!
När vi kom in i hallen tog de själva av sig sandalerna och satte dem fint på plats när jag bad dem, gav mig kepsarna och rusade sen in i väntrummet till alla roliga leksaker! "Mamma, titta, många djur" sa E och började leka med bondgården. "Hjälp mig häst, mamma" sa A som ville rida på den stora gunghästen. De lekte och babblade på i ett! Jag såg att bvc-sköterskan kommit och ställt sig bakom hörnan och lyssnade på dem. Pågarna märkte ingenting, de lekte och babblade nonstop. Sen kom hon in och sa hej - det blev knäpptyst i rummet och de tittade på henne med stora ögon.
"Ja, det är så det brukar bli med 2-åriga pojkar" sa hon. "Därför stod jag och lyssnade på dem ett tag först." "Titta, jag har en bää" sa E till henne och visade lammet. "Jag rider ess (häst)" sa A. "Men det gäller visst inte de här pojkarna!" sa hon. De fortsatte leka och hon frågade E vad han hade för djur i bondgården, han rabblade upp några av dem och berättade hur vissa av dem lät. "Titta där är en ko" sa A som inte ville va sämre och såg en bild av en ko på väggen! "Myyy"
Vid väggen stod vågen, den hade en bild av Bamse. "Är det någon som vill stå på Bamse?" frågade hon. "Ja!" sa bägge i kör och trängdes för att komma upp först! "Ojdå, det brukar vara svårt att få upp barnen på vågen" sa L och skrattade.
A vägde (med jeans o t-shirt) 16,6 kilo! E vägde lite mindre, 16,2 kilo. Det innebär 3 kilo upp på 5 månader för A och 2 kilo upp för E. Det märks verkligen att de fått vara friska och fått äta ikapp allt de förlorade under all matvägran när de var så sjuka hela vintern! Nu ligger de fint på sin kurva igen! Sen var det dags för mätning, första gången stående. De ställde sig fint under mätstickan och stod alldeles stilla och blev mätta. E var lite orolig först för han hörde fel och trodde att L skulle ÄTA honom, inte MÄTA honom... Men när han såg hur hon gjorde med A var det okej, hon åt ju inte honom!
A var 93,5 cm och E 93 cm. Det är 3 cm för A och 2 för E på 5 månader.
Sen gick vi in på Ls rum allihop. Här fick de leka ännu mer. De fick servis som de skulle visa att de visste vad man gjorde med den, och de fick benämna olika saker som boll, bil, tåg, och dockkläder som E hittade i en väska. Det fixade de galant! De fick även sparka på en boll och hoppa. Sen fick de papper och kritor och imponerade genom att hålla kritorna i riktigt trefingergrepp! Jag förklarade att det var deras farfar som lärt dem en dag! De klottrade fint på papprena och E visade att han kan rita cirklar! A har inte kommit dit än, han ritade ormar, han!
Jag visade deras prickiga magar och ryggar, och sa att jag trodde det var tvättmedlet. Snarare sköljmedlet, trodde L, även om det är Sensitive. De är tydligen dessutom snustorra så jag fick recept på Miniderm och ska smörja dem minst en gång om dagen, över hela kroppen. Annars kan de utveckla eksem och A kan få fler mollusker, och det vill jag INTE!
Vi pratade lite medan de lekte. Pågarna är långt komna motoriskt, smidiga och duktiga! Språket är också bra, de har långa meningar och ord på det mesta även om inte alla ord är rena. "Kravet" vid 2,5 var att använda meningar på 2-3 ord och de säger mycket längre meningar än så hela tiden. Det är heller inget ovanligt att de inte pratar rent, inte förrän vid 4 "ska" man vara helt utan det. Det är så himla skönt att deras språk utvecklats så otroligt de sista 2 månaderna, innan var jag lite orolig för då var de lite sena. Men det bara formligen exploderade och har fortsatt i samma takt sen dess!
Med andra ord fick absolut mycket väl godkänt! När de sagt tack för klistermärkena de fick och vinkat hejdå trodde ja att vi skulle åka hem. Icke. Vi skulle stanna och leka med bondgården!
Till slut fick jag hem dem med lockande om Apoteket! Av någon anledning älskar de att få följa med på apoteket... Det blev ett stopp till efter Apoteket. Hos farmor i BRIO-butiken. Är man så duktig kan man väl få belönas med en alldeles egen bondgård?! Det blev en likadan som den på bvc och farmor "slängde med" ett helt traktorset oxå! Bondgårdsdjur har vi redan, även om de kanske är lite stora!
Efter lunch slocknade de i sina sängar, alldeles slut! E hade dock energi nog att smyga över till As säng och krypa in under hans täcke och somna där, tryggt bredvid brorsan.
I eftermiddag ska vi och hälsa på på nya dagiset! Spännande, tycker både jag och grabbarna!
Kunna sina namn?
Pågarna har ju lärt sig för ganska så länge sen vad de heter i andranamn, och vad jag och F heter i andranamn. Men nu börjar de röra ihop det för sig själva helt plötsligt, eller om de bara tramsar, jag vet inte. Som idag på bvc. (Jag glömde berätta det när jag skrev om 2,5-årskontrollen.)
Sköterskan sa: "Jaha, vem är vem nu då?" Och så frågade hon E: "Vad heter du? "J!"
Hon tittade undrande på mig... Jag förklarade att han heter J i andranamn och hon kikade ner på sina papper, men där stod bara deras tilltalsnamn! Så då frågade hon A istället. "F!" säger han... Ja, han heter F i andranamn sa jag och började rodna lite! "Men vad heter du mer" försökte hon med A. "F R! " sa han nu med ett flin! Ja, du heter R i efternamn, översatte jag åt L. Jag försökte med: "Är det du som är E?" "Nä!" svarar han bara!
Annars brukar han (och E om det är honom vi säger "fel" till) svara: "Jag heter inte E, jag är A!" Så här har de hållt på nu i en vecka eller nåt, trots att de ju såklart är alldeles säkra på vad de heter... Hur är det med era andras barn? Gör de likadant?
Jag har förresten 6 namn numera istället för de 2 jag är döpt till... Inte illa! Jag är ju inte döpt till L, men de hör ju att alla kallar mig det. Så frågar man pågarna vad jag heter så heter jag: "Mamma L A-F Ien inte Sen (Irene, inte Sven)" "Inte Sven" kommer sig av att de innan uttalade Irene och Sven likadant!
Sköterskan sa: "Jaha, vem är vem nu då?" Och så frågade hon E: "Vad heter du? "J!"
Hon tittade undrande på mig... Jag förklarade att han heter J i andranamn och hon kikade ner på sina papper, men där stod bara deras tilltalsnamn! Så då frågade hon A istället. "F!" säger han... Ja, han heter F i andranamn sa jag och började rodna lite! "Men vad heter du mer" försökte hon med A. "F R! " sa han nu med ett flin! Ja, du heter R i efternamn, översatte jag åt L. Jag försökte med: "Är det du som är E?" "Nä!" svarar han bara!
Annars brukar han (och E om det är honom vi säger "fel" till) svara: "Jag heter inte E, jag är A!" Så här har de hållt på nu i en vecka eller nåt, trots att de ju såklart är alldeles säkra på vad de heter... Hur är det med era andras barn? Gör de likadant?
Jag har förresten 6 namn numera istället för de 2 jag är döpt till... Inte illa! Jag är ju inte döpt till L, men de hör ju att alla kallar mig det. Så frågar man pågarna vad jag heter så heter jag: "Mamma L A-F Ien inte Sen (Irene, inte Sven)" "Inte Sven" kommer sig av att de innan uttalade Irene och Sven likadant!
torsdag, augusti 03, 2006
Spräckt läpp och tjusig bula
Självklart. Varför är jag inte förvånad? Just idag, dagen innan deras 2,5-årskontroll på bvc. Så smäller det.
I morse var det As tur att inleda. De kom springandes i hallen, E satte en hand i ryggen på A - och så small det i golvet. A skrek, E skrek för att jag satte honom på trappan, jag skrek åt E som inte ville sitta där och F skrek åt sin halvdöva mormor i telefonen... Jodå, tänderna klarade sig den här gången, men läppen sprack.
I eftermiddag kom våra vänner över på middag. Karlarna fixade maten vid grillen, vi tog upp ungarna på pågarnas rum och satte oss vid datorn i rummet bredvid för att titta på bilder. Vi hör hur de skrattar, hoppar och sen börjar springa därinne, runt, runt. Precis när vi känner att nu, nu får vi sätta stopp för det här - då hör vi smällen. Sen skriket.
E har trillat och slagit pannan rakt i kanten på sängbenet. Bulan växer inför mina ögon. Det är ett stort mörkblårött jack djupt in mitt i bulan. Jag har aldrig sett något liknande. E skriker och tårarna sprutar. Jag vet inte vad jag ska göra, vänta och se eller ringa sjukvårdsupplysningen eller åka in med honom. Men han är som vanligt, förutom att han skriker förstås.
F blir jag bara arg på, han tänker bara på maten som blir förstörd för att jag håller på med E istället för att duka. Han tycker jag är löjlig som ens funderar på att ringa om det. Jag ringer mamma istället! (hon är trots allt sjuksköterska) Vid det här laget är han redan igång igen, åker rutschkana med de andra som kommit ner från rummet och gått ut istället. Han springer och skrattar redan igen - men när man ser hans panna blir man livrädd. Jag övertalar hönsmamman att vänta och se, precis som alla andra tycker.
Så småningom ser vi att det börjar lägga sig igen, jacket sjunker in i bulan och är inte så djupt längre, bulan ser inte så ilsken ut längre. Men han börjar klaga, han kan inte rynka sina ögonbryn, det blir en grimas av smärta. "Mamma, jag ont i pannan" säger han. Han får en "spruta" ipren och efter ytterligare en stund börjar den verka. Lagom tilll att det är dags att sova är han på topp igen, hoppar, studsar, busar, så att vi börjar bli oroliga att han ska slå sig igen...
När kompisarna åkt hem vill han INTE gå och lägga sig, han är inte trött alls säger han! Man får som bekant inte alltid som man vill, 2 minuter senare ligger han i sin säng och får en gonattpuss liksom brorsan. Det tar inte 2 minuter förrän bägge två sover!
I morgon är det dags för 2,5-årskontrollen. Hon lär ju inte ha problem med att se skillnad på dem. Han med den spräckta överläppen är A.Han med värsta bulan i pannan är E. Hon som skäms och halvt om halvt börjar oroa sig för anmälan om misskötsel av barn är deras mamma.
I morse var det As tur att inleda. De kom springandes i hallen, E satte en hand i ryggen på A - och så small det i golvet. A skrek, E skrek för att jag satte honom på trappan, jag skrek åt E som inte ville sitta där och F skrek åt sin halvdöva mormor i telefonen... Jodå, tänderna klarade sig den här gången, men läppen sprack.
I eftermiddag kom våra vänner över på middag. Karlarna fixade maten vid grillen, vi tog upp ungarna på pågarnas rum och satte oss vid datorn i rummet bredvid för att titta på bilder. Vi hör hur de skrattar, hoppar och sen börjar springa därinne, runt, runt. Precis när vi känner att nu, nu får vi sätta stopp för det här - då hör vi smällen. Sen skriket.
E har trillat och slagit pannan rakt i kanten på sängbenet. Bulan växer inför mina ögon. Det är ett stort mörkblårött jack djupt in mitt i bulan. Jag har aldrig sett något liknande. E skriker och tårarna sprutar. Jag vet inte vad jag ska göra, vänta och se eller ringa sjukvårdsupplysningen eller åka in med honom. Men han är som vanligt, förutom att han skriker förstås.
F blir jag bara arg på, han tänker bara på maten som blir förstörd för att jag håller på med E istället för att duka. Han tycker jag är löjlig som ens funderar på att ringa om det. Jag ringer mamma istället! (hon är trots allt sjuksköterska) Vid det här laget är han redan igång igen, åker rutschkana med de andra som kommit ner från rummet och gått ut istället. Han springer och skrattar redan igen - men när man ser hans panna blir man livrädd. Jag övertalar hönsmamman att vänta och se, precis som alla andra tycker.
Så småningom ser vi att det börjar lägga sig igen, jacket sjunker in i bulan och är inte så djupt längre, bulan ser inte så ilsken ut längre. Men han börjar klaga, han kan inte rynka sina ögonbryn, det blir en grimas av smärta. "Mamma, jag ont i pannan" säger han. Han får en "spruta" ipren och efter ytterligare en stund börjar den verka. Lagom tilll att det är dags att sova är han på topp igen, hoppar, studsar, busar, så att vi börjar bli oroliga att han ska slå sig igen...
När kompisarna åkt hem vill han INTE gå och lägga sig, han är inte trött alls säger han! Man får som bekant inte alltid som man vill, 2 minuter senare ligger han i sin säng och får en gonattpuss liksom brorsan. Det tar inte 2 minuter förrän bägge två sover!
I morgon är det dags för 2,5-årskontrollen. Hon lär ju inte ha problem med att se skillnad på dem. Han med den spräckta överläppen är A.Han med värsta bulan i pannan är E. Hon som skäms och halvt om halvt börjar oroa sig för anmälan om misskötsel av barn är deras mamma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)